Viktoriaciklider - en introduktion
Neochromis nigricans är en av många vackert färgade klipplevande ciklider från Viktoriasjön. Foto: Albin Ekenberg
Varför ska man välja ciklider från Viktoriasjön och de andra sjöarna i omgivningen?
Om du inte nöjer dig med vackra och intressanta fiskar är viktoriacikliderna något för dig! Väljer du att hålla dem, gör du också en insats för bevarandet av dessa arter. Många av cikliderna från Viktoriasjön och andra mindre sjöar i omgivningen är starkt hotade, en del klassas redan som utdöda i sina naturliga livsmiljöer. Några av de främsta orsakerna är utsättningen av nilabborren (Lates niloticus) i Viktoriasjön i början av 1960-talet, överfiske, introduktion av främmande växter som orsakar igenväxning samt övergödning och annan habitatförstöring.
Du har alltså en unik möjlighet att hjälpa till att bevara hotade arter. Dessutom kan cikliderna härifrån mäta sig med sina mer kända släktingar från Malawi- och Tanganyikasjöarna, både i färgprakt och intressanta beteenden.
Guide till viktoriaciklider
Viktoriaciklider är inte lika vanliga i våra akvarier som deras släktingar från Malawi- och Tanganyikasjön. Albin Ekenberg har skrivit en intruduktion till vad man behöver veta för att hålla viktoriaciklider i akvarium.
Neochromis omnicaeruleus. Foto: Patrick Eriksson
En skattkista som riskerar att gå förlorad
Viktoriasjön ligger i Östafrika, omgiven av Kenya, Tanzania och Uganda – alla belägene på den östafrikanska platån på 1134 meters höjd. Det är världens största tropiska sjö och den tredje största sjön i världen, med en yta på cirka 69 000 km². Sjön sträcker sig 395 kilometer från norr till söder och 340 kilometer vid sin bredaste punkt, med ett största djup på cirka 85 meter. Till skillnad från de djupare och klarare Malawi- och Tanganyikasjöarna är Viktoriasjön relativt grund med ett medeldjup på cirka 20 meter, och ett siktdjup som oftast bara uppgår till 2,5 meter.
Evolutionärt sett är Viktoriasjön ung. Man tror att det existerade en större sjö på platsen före den senaste istiden, men efter istiden torkade den nästan ut helt. Åldern på den nuvarande sjön uppskattar man till cirka 12 500 år. Trots sin relativt unga ålder uppskattar man att det har funnits mellan 500 och 600 ciklidarter i Viktoriasjön**. Hur många som finns kvar idag vet man inte med säkerhet, men en vanlig uppfattning är att cirka 200 arter försvunnit. O**säkerheten är dock stor.
Att det utvecklats så många arter från några få förfädersarter under en sådan kort tidsperiod gör Viktoriasjöns ciklider till det kanske mest spektakulära exemplet på “explosiv evolution” världen känner till. De flesta av arterna kommer från en artgrupp som kallas “Mbipi”. Det är en grupp bestående av cirka 200 klipplevande arter som i sin skönhet och sitt beteende är fullt jämförbara med de kända Mbuna-cikliderna i Malawisjön.
Idag befinner sig detta unika ekosystem i en djup kris. Den medvetna introduktionen av nilabborren har varit en ekologisk katastrof. Samtidigt har övergödning gjort vattnet allt grumligare, och invasiva växtarter har spridit sig. Här spelar du som akvarist en ovärderlig roll – genom att hålla, föda upp och sprida kunskap om dessa fiskar ser du till att dessa genetiska skatter inte försvinner för alltid.
De andra sjöarna
Väster om Viktoriasjön och 10 mil norr om Tanganyikasjön ligger den 2 370 km² stora Kivusjön vid gränsen mellan D. R. Kongo och Rwanda. Här beräknar man att det finns cirka 15 ciklidarter, de flesta endemiska (finns bara här).
Lite längre norrut längs gränsen mellan D. R. Kongo och Uganda ligger Edwardsjön och Albertsjön. Den 2 150 km² stora Edwardsjön tros hysa mellan 60 och 80 ciklidarter. I den större Albertsjön som är 5 300 km² finns inte mer än 8-9 ciklidarter.
Strax nordost om Edwardsjön ligger den mindre Georgesjön, och de båda sjöarna är förbundna via Kazingakanalen. Georgesjön är 270 km² stor. Här finns uppskattningsvis 15 till 20 ciklidarter.
Lägre i nordost vid gränsen mellan Kenya och Etiopien ligger den 6 500 km² stora Turkanasjön. Detta är en sodasjö med extrema vattenvärden. Man känner till 7 ciklidarter i sjön, varav 4 är endemiska (finns bara här).
Mer fakta om sjöarna följer nedan.
Viktoriasjön är världens tredje största sjö med en yta på ca 69 000 km², det är ungefär lika mycket som Skåne, Halland, Blekinge och Småland tillsammans!
Sjön är 395 km från norr till söder och 340 km bred på det bredaste avsnittet. Det största djupet är ca 85 meter medan medeldjupet är 20 m, vattenytan ligger 1 134 meter över havsnivån. Sjön gränsar till länderna Uganda, Tanzania samt Kenya och korsas i den norra delen av ekvatorn.
I början av 60-talet inplanterades nilabborre (Lates niloticus) i Viktoriasjön i hopp om att gynna det kommersiella fisket och för att skapa bättre förutsättningar för sportfisketurism. Tyvärr orsakade inplaneringen en ekologisk katastrof eftersom nilabborren har konkurrerat ut många naturliga fiskarter. Före inplateringen tror man att artikedommen hos sjöns ciklider var lika stor som i Malawisjön (Seehausen 1992).
Idag återstår uppskattningsvis omkring 300 arter varav många är starkt hotade. Några arter har räddats tillfälligt eftersom som de hålls och odlas i akvarium, andra har försvunnit helt. Ett annat problem är inplanteringen av vattenhyacint (Eichhornia crassipes) som gjorts här och i många Afrikanska vattendrag. Vattenhyacinten växer okontrollerbart och täcker allt större del av sjöns yta vilket i sin tur försvårar fisket efter nilaborren, dessutom förbrukar den stora mängder syre från vattnet.
Haplochromis chilotes är en insektsätande viktoriaciklid med förstorade läppar. Foto: Michael Persson
Om Viktoriasjön
Ytvattentemperatur: 21-28 ºC
pH: 6,0-9,0
dh: 2-8
Konduktivitet: 60-145 µS
Diameter: 305 km
Total kuststräcka: 3 440 km
Yta: 69 000km²
Största djup: 85 m
Edwardsjön (även kallad Lake Idi Amin) är belägen på 912 meter över havsnivån och korsas av gränsen mellan Demokratiska republiken Kongo och Uganda. Den har en yta på 2 150 km² och ett stösta djup på 920 meter medan medeldjupet är 117 meter. Det har exporterats flera intressanta ciklider från sjön.
Astatoreochromis alluaudi har en stor spridning i Östafrika, bland annat i Edwardsjön. Foto: Kjell Begby
Om Edwardsjön
Ytvattentemperatur: 23-26 ºC
pH: 8,5-9,3
Konduktivitet: 900 µS
Yta: 2 325 km²
Största djup: 117 m
Georgesjön har en yta på 270 km² och ett maxdjup på 7 meter, medeldjupet är 2,4 meter. Den är belägen 914 meter över havsnivån i den västra delen av Uganda och korsas av ekvatorn.
Den 36 km långa och 1 km breda naturliga Kazingakanalen förbinder sjön med den betydligt större Edwardsjön. Man har hittat ett 20-tal ciklidarter i sjön varav flertalet är endemiska. Den ciklid från Georgesjön som oftast förekommer i handeln Haplochromis limax.
Haplochromis limax är en ciklid med ursprung i Georgesjön som ibland förekommer i handeln. Foto: Kjell Begby
Om Georgesjön
Ytvattentemperatur: 25-35 ºC
pH: 8,5-9,9
Konduktivitet: 165-205 µS
Yta: 270 km²
Största djup: 7 m
Albertsjön (även kallad Lake Mobutu) har en yta på 5 300 km² och ett maxdjup på 58 meter, medeldjupet är 25 meter. Vattenytan ligger 619 meter över havsnivån.
Sjön är 150 km från norr till söder och 35 km bred på det bredaste avsnittet Här förekommer nilabborren naturligt och är därför inget direkt hot mot sjöns ciklider.
Om Albertsjön
Ytvattentemperatur: 26-29 ºC
pH: 8,4-9,5
Konduktivitet: 675-730 µS
Yta: 5 300 km²
Största djup: 58 m
Kyogasjön som ligger norr om Viktoriasjön i Uganda har en yta på 1 720 km², den är belägen 914 meter över havsnivån. Det en en grund sjö med ett största djup på 10 meter och den är till stora deler träskliknade och igenväxt med papyrus. Kyogasjön avvattnas söderut via Viktorianilen till Viktoriasjön.
nilabborre har introducerats men har inte lyckats etablera sig på grund av syrebrist.
Alldeles öster om Kyogasjön ligger den ca 1 km² stora Nawampasasjön, under regnperioden när vattennivån stiger får dessa båda sjöar förbindelse med varandra. Därför förekommer många ciklidarter gemensamt i båda dessa sjöar. En ciklid som ofta förekommer i handeln med det missvisande handelsnamnet viktoriazebra kommer härifrån, den heter egentligen Astatotilapia latifasciata. En annan ciklid som kommer härifrån och som ofta förekommer i handeln är Haplochromis sp. “ruby green”.
Astatotilapia latifasciata en ciklid från Kyoga- och Nawampasasjön som ofta förekommer i handeln med det missvisande namnet “viktoriazebra”. Foto: Michael Persson
Om Kyogasjön
Ytvattentemperatur: 24-31 ºC
pH: 7,6-9,0
Konduktivitet: 90-200 µS
Yta: 1 720km²
Största djup: 10 m
Kivusjön har en yta på 2 370 km² och ett maxdjup på 496 meter. Den är belägen 1 459 meter över havsnivån på gränsen mellan Demokratiska republiken Kongo och Rwanda. I söder avvattnas sjön genom Ruzizifloden till Tanganyikasjön som ligger 100 km söderut.
Det finns uppskattningsvis ett 20-tal ciklidarter i Kivusjön varav merparten är endemiska. Väldigt få av dem har exporterats, ett par exempel är Haplochromis graueri och Haplochromis paucidens.
Haplochromis graueri
Illustration: Georg Albert Boulenger, Public domain, via Wikimedia Commons
Om Kivusjön
Ytvattentemperatur: 20 ºC
pH: 9,1-9,5
Konduktivitet: 100 µS
Yta: 2 370 km²
Största djup: 496 m
Turkanasjön (tidigare kallad Rudolfsjön) är belägen på 360 meter över havsnivån och har sin huvudsakliga utbredning i Kenya men sträcker sig några kilometer in i Etiopien. Den har en yta på 6 500 km² och ett stösta djup på 109 meter medan medeldjupet är 30 meter. Det är en sodasjö med extrema vattenvärden. Här finns 8 ciklidarter varav hälften är endemiska. Den vanligast förekommande arten inom hobbyn är Rubricatochromis exsul.
Rubricatochromis exsul är en ciklid som förekommer endemiskt i Turkanasjön. Foto: Michael Persson
Om Turkanasjön
Ytvattentemperatur: 25-29 ºC
pH: 8,8-9,4
Konduktivitet: 200-4700 µS
Längd: 280 km
Yta: 6500 km²
Största djup: 109 m
Naturliga förhållanden i Viktoriasjön
Viktoriasjöns vatten är generellt mjukt med ett pH-värde som är neutralt till alkaliskt. Sjöns grumliga karaktär beror på höga halter av plankton och sediment i vattnet. Temperaturen varierar mellan 23 och 28°C vid ytan.
Den mest artrika livsmiljön i Viktoriasjön är klippkusten. Här varierar habitaten från branta klippväggar och stora fält av stenblock, till grundare områden där stenar i olika storlekar skapar en komplex tredimensionell värld. Klipporna erbjuder två livsnödvändiga resurser: föda och skydd. Födan består till stor del av den matta av alger och mikroorganismer som kallas “Aufwuchs” och som växer på stenytorna. Samtidigt erbjuder klipporna otaliga gömställen och skydd mot rovdjur.
De flesta “Mbipi”-arterna är extremt anpassade till sin livsmiljö. De är så starkt bundna till klipporna att sträckor av sandbotten eller djupt vatten fungerar som effektiva barriärer som de sällan eller aldrig korsar. Denna isolering är en av de främsta drivkrafterna bakom den explosiva artbildningen.
Ofta kan flera arter samexistera på en och samma plats genom att vara anpassade till olika nischer. Vissa skrapar alger från stenytorna, andra fångar zooplankton, vissa plockar insektslarver ur skrevor, några jagar andra cikliders yngel, och en del är specialiserade snäckätare.
Akvariet
Generellt kan man säga att de flesta viktoriacikliderna har jämförbara behov som malawicikliderna. Utrymme är avgörande för att hantera territoriella beteenden. Ett akvarium på minst 200-250 liter med en längd på 1,5 meter bör ses som en rekommenderad miniminivå. I mindre akvarier ökar risken för konflikter och oönskad hybridisering dramatiskt, eftersom en dominant hane då kan kontrollera hela ytan. Större är alltid bättre.
Inredning
Viktoriacikliderna har varierande behov beroende på vilken livsmiljö de kommer från i Viktoriasjön. De klipplevande arterna behöver ett akvarium som är inrett med stenar som arrangeras så att de skapar många skrevor och grottor. Då finns det naturliga avgränsningar för revir och de dominanta hanarna ser inte varandra hela tiden, samtidigt som det finns gömställen för jagade fiskar. Lekgropar grävs vanligtvis ut under överhängande stenar**, så** placera därför stenarna direkt på bottenglaset och se till att de ligger stabilt. Bottensubstratet kan vara sand eller fint grus.
Växter är inte nödvändiga men är alltid ett trevligt inslag samtidigt som de hjälper till att hålla nere nitratnivåerna i akvariet. Vallisneria och Ceratophyllum förekommer naturligt i Viktoriasjöns sandiga och leriga delar och är lämpliga val. Även Bolbitis, Microsorium och Anubias som kan fästas på stenar och övrig inredning fungerar bra, och är ett bra val i akvarier med grävande arter.
De klipplevande arterna kan med fördel hållas tillsammans med arter som lever i de öppna vattenregionerna. Välj arter med liknande aggressionsnivå och storlek.
Ett 400-liters akvarium med ciklider från viktoriasjön. Foto: Michael Persson
Filtrering och syresättning
Ciklider från Viktoriasjön har visat sig vara känsliga för organiska vattenföroreningar. Det behövs därför ett effektivt biologiskt filter. I ett nystartat akvarium byggs nitrit (en giftig restprodukt från fiskarnas avfall) snabbt upp, och vissa viktoriaciklider är mer känsliga för detta än andra.
Förutom filtrering är syresättning viktig. Nitrit, som uppkommer i akvarier som saknar en fullt fungerande bakterieflora, har egenskapen att det blockerar fiskens syreupptagning. Gör omedelbart ett vattenbyte på 50% om fiskarna visar tecken på nitritförgiftning, samt pausa matningen i 2-3 dagar för att stoppa tillförseln av kväve.
Ett ytterfilter med väl tilltagen filtervolym i kombination med en cirkulationspump som skapar ytvattenrörelse rekommenderas.
Regelbundna vattenbyten
Byt cirka 30-50% av akvarievattnet varje vecka för att avlägsna ackumulerade föroreningar och upprätthålla stabil vattenkemi. Temperaturen på det nya vattnet ska vara samma som akvarievattnet eller några grader kallare för att undvika stress.
Den idealiska vattentemperaturen är 24-25°C. Lägre temperaturer kan hämma lekbeteendet medan högre temperaturer tenderar att öka aggressiviteten. Sikta på ett stabilt pH mellan 7,5 och 8,5. Även om vattnet i deras naturliga miljö generellt är mjukt med ett pH som är neutralt till alkaliskt, trivs de utmärkt i akvariets något hårdare och mer stabilt alkaliska vatten. Ett praktiskt tips för de med mjukt kranvatten är att tillsätta en liten mängd bikarbonat vid varje vattenbyte. Detta höjer och buffrar pH-värdet effektivt, med den ytterligare fördelen att eventuellt nitrit blir mindre giftigt.
Matning
Viktoriaciklider behöver generellt mer mat än till exempel Mbunas från Malawisjön för att inte tyna bort. Detta måste dock balanseras med risken för överutfodring. En bra tumregel är att inte mata mer än vad fiskarna äter upp på två minuter, max två gånger om dagen.
Fodret bör varieras, där en hemmagjord räkmix med skal är ett utmärkt basfoder. Kosten anpassas efter arternas naturliga födovanor.
Lek och odling
I princip alla arter som hålls i akvarium är maternella munruvare, där honan ruvar äggen i munnen i 12 till 21 dagar. De flesta föredrar att leka i skydd av en grotta eller under en överhängande sten.
För att främja lek krävs en harmonisk grupp i ett tillräckligt stort och väl inrett akvarium med rätt temperatur. Om leken uteblir kan lösningen vara att byta ut hanen eller utöka gruppen för att sprida aggression och stimulera konkurrens.
När ynglen släpps ut är de stora nog att äta nykläckt artemia, finfördelad räkmix och krossat flingfoder. Jämfört med Mbunas växer de långsammare i början, men när de väl når 4-5 cm ökar tillväxttakten markant.
Beteende och utmaningar
Aggressiviteten hos viktoriaciklider är ofta ett direkt resultat av för små akvarier. I en rymlig och välstrukturerad miljö minskar problemen avsevärt, även om aggressionsnivån naturligt varierar mellan olika arter.
En annan utmaning är den höga risken för hybridisering mellan närbesläktade arter. Detta är ytterligare ett skäl till att hålla dem i stora akvarier, där naturliga beteenden lättare kan spela ut. Om man väljer att blanda arter är det absolut nödvändigt att man själv kan skilja på arternas honor för att kunna identifiera och undvika hybrider.
Sammanfattning
Att hålla viktoriaciklider är en kombination av starka färger, intressanta beteenden och inte minst ett bidrag till bevarandet av hotade arter. Att se deras komplexa beteenden vecklas ut i ett välskött akvarium ger en inblick i ett av naturens mest spektakulära underverk. I en tid då deras naturliga hemvist är under extremt hot är varje nytt yngel som växer upp i fångenskap en livlina. Ett litet men viktigt steg för att säkra överlevnaden för en hotad och oersättlig del av vår planets biologiska mångfald.
Du blir inte bara en fiskägare – du blir en aktiv del av en global bevarandeinsats och en förvaltare av naturens juveler.