WWF-rapport: Afrikas glömda fiskar

Artikel av: Michael Persson

Haplochromis sp. ’matumbi hunter’ är en av de arter vars bestånd minskat kraftigt sedan utplanteringen av nilabborre i Viktoriasjön. Foto: Michael Persson

Den nya WWF-rapporten ”Africa’s Forgotten Fishes” (Juli 2025) avslöjar en värld som är oändligt mycket rikare, mer komplex och mer hotad än vad vi kan föreställa oss. Denna rapport tar oss med på en resa bortom akvariets glas, till de stora sjöarna och forsande floderna där våra akvatiska juveler har sitt ursprung.

En skattkista av mångfald

Även om de flesta akvarister är väl medvetna om den enorma variationen inom cikliderna, är den verkliga omfattningen av Afrikas sötvattensfiskfauna nästan ofattbar. Kontinentens floder och sjöar utgör en global skattkista av biologisk mångfald som, trots sin betydelse, ofta förblir osynlig för beslutsfattare och allmänhet. Siffrorna från WWF-rapporten talar sitt tydliga språk och målar upp en bild av en enastående, men förbisedd, rikedom.

En underskattad artrikedom: Det finns för närvarande minst 3 281 kända sötvattensfiskarter i Afrika. Detta är dock en betydande underskattning, då nya arter upptäcks kontinuerligt – enbart under 2024 beskrevs 28 nya arter för vetenskapen.
Unik för kontinenten: Den mest häpnadsväckande aspekten är graden av endemism. Nästan alla sötvattensfiskar som finns i Afrika är unika för kontinenten och återfinns ingen annanstans på jorden. Denna höga grad av endemism innebär att när en art försvinner från Afrika, är den förlorad för planeten för alltid. Det finns ingen reservpopulation någon annanstans, förutom i våra akvarier.
Världens artrikaste sjöar: De stora afrikanska sjöarna är i en klass för sig. Malawi-, Tanganyika- och Viktoriasjön hyser var för sig fler fiskarter än någon annan sjö på hela planeten, främst på grund av den explosiva evolutionen hos cikliderna.

Men Afrikas akvatiska värld är så mycket mer än bara ciklider. Här hittar vi några av planetens mest unika och bisarra fiskar. Elefantfiskarna (Mormyridae), med sina karaktäristiska ”snabel”-liknande munnar, navigerar och kommunicerar med hjälp av svaga elektriska pulser för att hitta partners, byten och undvika rovdjur i mörka vatten. Långt tillbaka i evolutionen hittar vi de förhistoriska bichirerna (fengäddorna), en 400 miljoner år gammal ”levande fossil” som ibland kallas ”dinosauriefiskar”. Med sina rudimentära lungor kan de andas luft, en levande länk till en svunnen tid.

Denna unika och koncentrerade mångfald är dock ett evolutionärt tveeggat svärd; den skapar ojämförlig skönhet, men gör också ekosystemen extremt sårbara för störningar. Ingenstans har detta blivit tydligare än i den tragedi som utspelat sig i Viktoriasjön.

Tidernas största utrotning

Viktoriasjön, världens största tropiska sjö, var en gång ett av naturens främsta ”evolutionära laboratorier”. Men under 1900-talets andra hälft utspelade sig något som inte bara var en lokal katastrof, utan en av de mest dramatiska ekologiska kollapserna i modern tid – en dyster varning för vad som står på spel över hela kontinenten. Orsaken var introduktionen av den glupska Nilabborren (Lates niloticus).

Sjön hyste en gång en ”enorm mångfald av fiskar, inklusive uppskattningsvis 600 endemiska ciklider”. Paradoxalt nog introducerades detta effektiva rovdjur, som kan växa till två meters längd, år 1954 med goda avsikter: att skapa ett nytt, lukrativt kommersiellt fiske.

Projektet blev en ekonomisk framgång – på 1990-talet stod nilabborren för över 90 procent av fiskexporten från länderna runt sjön – men priset var en ekologisk kollaps. Nilabborren utrotade effektivt de inhemska cikliderna.

…från vad vi kan se har Victoriasjön troligen varit skådeplatsen för den största utrotningen av ryggradsdjur i modern tid.

– WWF

Upp till 200 arter kan ha försvunnit, även om den siffran har ifrågasatts. Vetenskapen är sällan så svartvit; vi kanske aldrig får veta den fulla omfattningen, och hoppet lever kvar då vissa arter som förmodats vara utdöda, som Lipochromis microdon, nyligen har återupptäckts. För oss akvarister är denna förlust särskilt smärtsam eftersom många av de förlorade arterna var färgglada haplochrominer. Tragedin tvingar oss att ställa en obekväm fråga: Hur påverkar vår hobby problemen?

Akvariehobbyns komplicerade roll

Förhållandet mellan akvariehobbyn och bevarandet av vilda populationer är komplext och ofta motsägelsefullt. Din passion som akvarist kan vara en kraftfull motor för både gott och ont, och det är avgörande att förstå båda sidor av myntet.

På den positiva sidan har hobbyn en enorm potential att bidra till bevarande. En välreglerad handel kan generera betydande och hållbara inkomster för lokalsamhällen. Dessutom fungerar hobbyn som en global plattform för att öka medvetenheten.

Ett talande exempel är när London Zoo 2013 lanserade en global efterlysning efter en hona till mangaraharacikliden (Ptychochromis insolitus), en art som var nästan utrotad i det vilda. Sökandet engagerade akvarister över hela världen och visade hur hobbyn kan bli en drivkraft i direkta bevarandeinsatser.

Kontrasten är dock skarp när man ser på effekterna av en oreglerad handel. I de nedre guineanska regnskogarna, hem till över 200 värdefulla akvariearter, leder ”slösaktig exploatering” och bristfällig hantering till att upp till 85 procent av de infångade fiskarna dör innan de ens når en exportmarknad. Vinsten för lokalbefolkningen är minimal, och incitamenten att skydda floderna är nästan obefintliga.

Dilemmat är tydligt: den passion som gör dessa arter så eftertraktade kan driva både deras popularitet i våra hem och deras nedgång i det vilda. Men människans agerande – vare sig det är destruktivt eller bevarande – är bara ett lager av komplexitet. För att verkligen förstå vad som står på spel måste vi dyka djupare, ner till de överraskande och uråldriga allianser som utgör själva livsväven i Afrikas vatten.

Ptychochromis insolitus. Foto: H. Zell, CC BY-SA 3.0 , via Wikimedia Commons.

Överraskande allianser

För att fullt ut förstå och kunna skydda Afrikas sötvattensekosystem måste vi se bortom de enskilda arterna och uppskatta de osynliga trådar som binder dem samman. Dessa är inte bara kuriosa, utan djupa exempel på ett ömsesidigt beroende som gör hela systemet både motståndskraftigt och sårbart.

Den kanske mest överraskande kopplingen är den mellan elefanter och killifiskarna. Dessa lever ofta i temporära vattensamlingar, och lägger extremt torktåliga ägg i leran. När en elefant sedan vandrar förbi fastnar lera – med de vilande äggen inuti – på dess fötter. Elefanten bär omedvetet med sig äggen till nästa vattenhål. Rapporten belyser det paradoxala i att ”ett av världens största och mest långlivade däggdjur spelar en så viktig roll i livet för dess mest kortlivade fisk”. Detta är ingen slumpmässig interaktion; så viktig är denna spridningsmetod att en minskning av killifiskpopulationerna i och omkring Zambezi har kunnat kopplas direkt till minskande elefantbestånd.

Ett annat fascinerande beteende är gökmalens (Synodontis multipunctatus) häckningsparasitism. Precis som sin fågelnamne lurar den andra arter att ta hand om dess avkomma. Gökmalen smyger in under munruvande cikliders lek och lägger sina egna ägg. Ciklidhonan plockar av misstag även upp malens ägg i sin iver att samla upp sina egna ägg för ruvning. Malynglen kläcks först, äter upp ciklidens egna ägg och yngel inuti munnen, och får sedan skydd av sin intet ont anande ”surrogatmamma”.

Dessa intrikata samband visar hur sammanlänkade och sårbara ekosystemen är. När en art försvinner, kan effekterna sprida sig som ringar på vattnet. Detta leder oss till den avgörande, avslutande frågan: vad kan göras?

En framtid för Afrikas glömda fiskar?

De vackra fiskarna som simmar i våra akvarier är mer än bara husdjur; de är ambassadörer för en ofattbart rik men djupt hotad värld. Rapporten slår fast att hela 26 procent av Afrikas kända sötvattensfiskar är hotade av utrotning. De står inför en storm av hot, från dammbyggen och föroreningar till överfiske och invasiva arter.

Men det finns en strimma av hopp. Lösningar existerar, och initiativ som den globala ”Emergency Recovery Plan for Freshwater Biodiversity” erbjuder en konkret väg framåt med åtgärder som att återställa naturliga flöden i floder, skydda kritiska livsmiljöer och bekämpa invasiva arter.

Insikterna från Afrikas floder och sjöar lämnar oss med ett ansvar. När vi nu ser den bräckliga verkligheten bakom akvariets glas, är frågan inte längre om vi bör agera, utan hur vi som akvarister ser till att vår passion blir en kraft för bevarande, inte bara för beskådande?

Genom att aktivt efterfråga hållbart fångad eller odlad fisk, ställa krav på leverantörer och stödja organisationer som arbetar med bevarande kan akvarister göra verklig skillnad. Detta placerar makten i dina händer. Genom att ställa frågor till din lokala handlare – ”Var kommer denna fisk ifrån?”, ”Är den vildfångad eller odlad?”, ”Finns det några certifieringar?” – blir du en aktiv del av lösningen istället för en passiv del av problemet.

De sex pelarna i den akuta återhämtningsplanen är:

Låt floder flöda mer naturligt: Detta är grundläggande för att skydda sötvattensfiskar och fiskenäringar. Det innebär att vattenvolymer och flöden måste införlivas i beslutsfattandet genom förvaltning av flodbassänger, vattenfördelningsavtal och fastställande av miljöflöden (environmental flows).
Förbättra vattenkvaliteten i sötvattensekosystem: Det finns ett akut behov av att minska föroreningar som kommer in i Afrikas sötvattensekosystem, inklusive sedimentavrinning från jordbruk och avskogad mark. Åtgärder måste vidtas för att minska föroreningar från jordbruk, industri, gruvdrift, urbanisering, hushållsavlopp och sanitet.
Skydda och restaurera kritiska livsmiljöer och arter: Detta ska uppnås genom att bygga ut befintliga skyddade områden och utse nya områden – inklusive Ramsarkonventionens platser och andra effektiva områdesbaserade bevarandeåtgärder – för att skydda 30 procent av inlandsvattnen. Åtgärderna bör fokusera på kritiska områden som är viktiga för fisklek, såsom flodslättshabitat, och prioritera de mest hotade arterna. Dessutom är det viktigt att förbättra övervakningen av alla fiskarter i Afrika och överväga att underhålla ex-situ-populationer (i fångenskap) för de arter som har smala utbredningsområden eller löper störst risk för utrotning.
Stoppa ohållbar förvaltning av resurser: Detta kräver en hantering av ohållbar exploatering av sand och grus i floder, vilken har potential att allvarligt påverka fiskpopulationer. Afrikanska länder måste också utveckla och implementera omfattande fiskeripolitik och stödja initiativ för samförvaltning i samarbete med fiskare. Dessutom behöver fångstpopulationer för akvariehandeln övervakas, och internationell handel måste regleras.
Förebygg och kontrollera invasioner av icke-inhemska arter: Målet är att minska introduktions- och etableringshastigheten av invasiva icke-inhemska arter med 50 procent, i enlighet med Global Biodiversity Framework (GBF) Mål 6. Detta kräver övervakning av invasiva arters utbredning, utveckling av regional och nationell lagstiftning, samt hantering och kontroll av redan etablerade arter genom bevarandeprogram.
Skydda fritt flödande floder: Att bibehålla konnektiviteten i floder är avgörande för arternas hälsa och ekosystemens funktion. Beslutsfattare bör beakta konsekvenserna för fisk och fiskenäringar vid beslut om flodinfrastruktur. Fritt flödande floder, som fungerar som nödvändiga ”swimways” för fiskar och fiskenäringar, är centrala för anpassning till klimatförändringar och hållbar utveckling.

Utöver dessa sex pelare betonas att alla intressenter – inklusive regeringar, den privata sektorn, civilsamhällesorganisationer och samhällen – har en roll att spela. Samtliga beslutsfattare måste erkänna sötvattensfiskarnas roll i samhällen, ekonomier och ekosystem, och inkludera dem i sina beslut.

För att driva hållbar utveckling utan att offra sötvattensfiskar och ekosystem måste afrikanska länder fatta beslut som innebär svåra val och kompromisser. Åtgärderna måste genomföras kollektivt och skyndsamt för att vända årtionden av nedgång

Källa

Hughes, K., Fulanda, B., & Lee, R. (2025). Africa’s forgotten fishes: And the emergency recovery plan to save them. WWF International.