Min första odlingserfarenhet av Xenotilapia papilio "Tembwe"
Artikel av: Roman Cuynen, Översättning: Magnus Arvidsson
Xenotilapia papilio vid Tembwe Deux. Foto: Ad Konings
En lördagsmorgon var jag och några av mina “tanganyikavänner” i Antwerpen på väg till en akvariebutik i Rotterdam. När vi kommit dit kom jag på mig själv med att stå och stirra på en grupp Xenotilapia papilio “Tembwe”. Det var fantastiskt vackra fiskar, blåa och gula med svarta markeringar på fenorna, särskilt vackra blev de när solljuset föll in i akvariet. Gruppen med Xenotilapia papilio bestod av cirka 15 vuxna djur och ungefär 10 ungdjur tillsammans i ett tvåmetersakvarie. Det är svårt att hitta någon litteratur om dessa fiskars fortplantning i fångenskap
En av medresenärerna berättade att denna art knappast bryr sig om att fortplanta sig i akvarium. Detta blev en utmaning för mig. Jag köpte direkt de tio ungfiskarna, som redan var cirka tre centimeter långa. Trots att fiskarna såg friska ut i butiken överlevde två av dem inte resan tillbaks till Antwerpen. Det är känt att dessa fiskar är mycket känsliga för stress.
Xenotilapia papilio “Tembwe”. Foto: Roman Cuynen
FAKTA
Vetenskapligt namn: Xenotilapia papilio
Tidigare vetenskapliga namn: Inga
Handelsnamn: Fjärilsxenotilapia
Utbredning: Tanganyikasjön, vid Tembwe och Kanoni i DR Kongo.
Temperatur: 23 – 26°C
pH: 7.7 – 9.2
Längd: 10cm
Akvariestorlek: 110cm och 200 liter.
Lekbeteende: Biparental munruvare.
Föda: Huvudsakligen olika ryggradslösa djur.
Invänjning
När jag kom hem släpptes de i ett akvarium med måtten 120 x 40 x 40 cm, utan sällskap av andra fiskar. Innan frisläppandet “koppades” fiskarna in under ca en timma. Vattenvärdena var följande: pH 8.5; DH 9; konduktivitet 520 microSiemens, ingen nitrit och nitrat 25 mg/liter. Ett tag simmade fiskarna i grupp. De första dagarna var fiskarna “stresstecknade” och vägrade att äta.
Jag började redan frukta det värsta, och kunde inte komma på något bättre än att ge dem sällskap med fem unga Cypriochromis sp. “jumbo”, Chipimbi. Eftersom dessa var matglada hoppades jag att detta skulle stimulera de unga xenotilapiorna. Och minsann, redan efter en dag såg jag att det fungerade. Mycket försiktigt åt de av cyklops. Efter det gav jag dem malda “cichlidsticks”, spirulinaflingor och inte att förglömma artemia-nauplier. Det senare var de riktigt galna i.
Efter ett par månader blev markeringarna på deras fenor mycket tydliga. Akvariet står i ett rum nära ett högt placerat fönster redan i de första solstrålarna, lyste fiskarnas vackra färger. Ett av djuren hade inte lika tydliga markeringar, samt mindre färg på fenorna. Förmodligen var detta den individ som stod lägst i rang i gruppen, detta var också den mista fisken i gruppen.
Xenotilapia papilio “Tembwe”. Foto: Roman Cuynen
Första leken
När djuren var ca nio månader började två av fiskarna separera sig från gruppen, de hittades oftast i ett hörn med några stora stenar, vilket verkade vara en lämplig plats för dem. Hanen försvarade området som sitt revir. Under tiden hade jag flyttat Cypriochromis-gruppen, och nästa morgon såg jag, till min stora glädje, att Xenotilapia-honan hade munnen full av ägg.
En vecka senare behövde akvariet rengöras. Fram till dess hade allt gått bra, men troligen på grund av en hastig rörelse drabbades alla invånarna i akvariet av panik, och tyvärr fanns det inte längre några ägg i munnen på Xenotilapia-honan. Ja, man lär av sina misstag.
Ett par, hanen till vänster ruvar. Foto: Roman Cuynen
Biparental munruvare?
När honan, efter ca sex veckor ruvade igen, var jag noga med att inte göra samma misstag igen. Men nu hade jag ett annat problem. Honan hade nu ruvat i 21 dagar, hur var det med den “biparentala” munruvningen, som det står om i all litteratur? Hanen, som hade försvarat reviret de första dagarna efter leken hade nu återförenat sig med resten av gruppen. Honan som hade gömt sig bland stenarna i två veckor, började nu simma med gruppen igen. Efter tre veckors munruvande såg jag att honan försiktigt började ta artemia-nauplier, detta var mycket svårt för henne med en så full mun.
Jag hade bytt vatten och i motsatta hörnet (mot platsen för leken), där det fanns en stor lutande sten, hade jag planterat några Anubias-plantor. På 28;e dagen efter leken, efter det att honan noggrant inspekterat detta hörnet av akvariet, hände det äntligen. Paret hade redan sedan en tid tillbaks ockuperat området mellan stenen och växterna. Helt plötsligt släppte honan över ynglen till hanen. Efter överlämnandet simmade paret genast tillbaks till gruppen.
Eftersom både honan och hanen hade tydliga markeringar på fenorna kunde jag lätt se skillnad på dem och de andra fiskarna. 31 dagar efter leken släppte hanen för första gången ut ynglen under den lutande stenen. Jag kunde räkna in 14 st 1 cm-yngel. Hanen vaktade konstant ynglen, medan honan höll de andra fiskarna på tryggt avstånd. Minsta misstänkta rörelse var tillräckligt för att hanen skulle ta in alla yngel i munnen.
En hona som tar upp ett yngel i munnen. Foto: Roman Cuynen
Kamouflerade yngel
Efter hand som dagarna gick var ynglen utsläppta ur munnen under längre perioder, men 49 dagar efter lek tog hanen fortfarande upp ynglen i munnen. Eftersom ynglen hade vuxit under denna tid fick inte alla plats, och tre av dem lämnades oskyddade. Dessa togs upp i munnen av honan. Andra vuxna fiskar lämnade ynglen ifred eftersom de simmade nära botten. Det var till och med svårt att hitta dem eftersom deras färg och teckning försåg dem med ett fantastiskt kamouflage.
Ynglen spred sig mer och mer över akvariet, men vid minsta tecken på fara simmade de snabbt ihop till ett stim. Efter ett tag uppvaktade ytterligare ett par varandra, och inte långt därefter såg jag ytterligare en Xenotilapia papillio-hona med ägg i munnen.
En hane som tar upp ett yngel i munnen. Foto: Roman Cuynen
Inredningen viktig
Innan jag hade lyckats med odlingen av mina djur hade jag hört många olika åsikter från andra fantaster, men min åsikt är att inredningen – hur stenar, sand och växter placeras – är en av de viktigaste faktorerna. Kanske var det också därför honan väntade så länge med att släppa ynglen till sin partner. Dessa djur är mycket toleranta mot varandra, förutom när det är fler par som leker, det är då lämpligt att leta efter ett större akvarium.
Hona med yngel. Foto: Roman Cuynen
Produktiva
Efter sex månader, hade jag 56 yngel tillsammans med tre vuxna par i ett och samma akvarium. Den första leken skedde i februari, och i oktober flyttade jag ynglen. På detta sätt får de vuxna djuren ca 4 månaders semester. Första kullen har jag placerat i ett akvarium med måtten 90cm x 60 cm x 60 cm, med ett droppfilter, ett biofilter, och ett fluidiserande sandfilter, tillsammans med några ungfiskar av Paracypriochromis sp. ”kisonso”. Detta fungerade utmärkt, men på grund av akvariets storlek uppträdde xenotilapiorna något mer aggressivt. Deras revir är nu mycket större. I februari, när dagarna blev längre, och de första solstrålarna orkade genom molnen, började uppvaktningen igen. Och så vidare…
Yngel. Foto: Roman Cuynen
Jag hoppas att jag med dessa erfarenheter kan hjälpa några akvarister med hållandet och odlingen av Xenotilapia papilio, för det betalar sig.