Fiskfoder
Artikel av: Roger Häggström
Pyxichromis orthostoma är ett exempel på en köttätande ciklid från Viktoriasjön som främst livnär sig på mindre fiskar. Foto: Patrick Eriksson
Inledning
Mat är nog, vid sidan av lek, det som våra fiskar är mest intresserade av. Eftersom fodret är viktigt för fisken, är den också viktig för oss som sköter om fiskarna. Genom att ge fiskarna ett bra foder kan vi vara säkra på att vi får fiskar som ser bättre ut, mår bättre och som är friskare.
Vad är då ett bra foder? Det verkar naturligt att säga att det är det foder som fisken äter i naturen, men det är en sanning med modifikation. I naturen har fisken inte så stort val, de får lov sig att klara sig bäst de kan på det foder som finns.
De brukar emellertid klara sig bra, eftersom de under en lång tid har anpassat sig till och specialiserat sig för just detta foder. I naturen är tillgången på foder variabel, exempelvis med årstiden vilket kan medföra att fiskarna under vissa perioder får svälta. I ett akvarium lider fiskarna sällan av brist på mat, däremot är det inte ovanligt att maten är undermålig och saknar viktiga näringsämnen och vitaminer.
I handeln finns en hel del fiskfoder av varierande typer och kvalitet att köpa, vi kan också med fördel blanda till eget fiskfoder som oftast är billigare och bättre än den köpta. Men innan vi kommer till de praktiska detaljerna måste vi till att börja med lära oss lite grand om hur fisken lever i naturen, vad som händer med det foder som fisken äter och vad fodret skall innehålla för näringsämnen.
Naturens smörgåsbord
Varje sjö, flod eller bäck är ett komplext system där olika djur och växtarter växelverkar med varandra, man brukar tala om ett ekosystem. Med hjälp av en så kallad näringskedja kan delar av ett ekosystem beskrivas, den talar om vad de olika djuren inom ekosystemet äter. Näringskedjan brukar delas upp i flera länkar eller nivåer, så kallade trofiska nivåer. I ett akvatiskt ekosystem (i vatten) kan kedjan exempelvis bestå av följande nivåer:
1. Producenter.
2. Zooplankton.
3. Planktivora fiskar.
4. Piscivora fiskar.
Producenter: Alger och växter som omvandlar solljusets energi till kemisk energi, i form av kolhydrater, via fotosyntesen. De är antingen stationära på ett underlag, eller fritt svävande encelliga organismer.
Zooplankton: Små djur, eller djurplankton, av olika typer som livnär sig på växter och alger och som förekommer fritt svävande i vattnet.
Planktivora fiskar: Fisk som livnär sig på zooplankton och alger. Fisken har ofta en sugmun som kan fällas ut och suga in en soppa av vatten och plankton. Andra har en stor mun som hålls öppen när fisken simmar. Vattnet silas genom gälbågarna och de små djuren äts upp. En annan taktik är att plocka bytet ett och ett, vilket praktiseras främst av mindre planktivora fiskar.
Piscivora fiskar: Rovfiskar som äter mindre fiskar. Exemplet visade en av de vanligaste näringskedjorna, men i samma ekologiskt system kan det finnas många andra parallella näringskedjor, som exempelvis insektslarver som lever av växter, fiskar (bentivorer) som lever av insekteslarver och rovfiskar som äter de insektsätande fiskarna.
Olika ekosystem kan, beroende på hur mycket näring som produceras i systemet, bestå av olika många trofiska nivåer. Hur många individer det är i den högsta nivån bestäms huvudsakligen av den innebörds konkurrensen om mat, eftersom de inte har några naturliga fiender som begränsar antalet. Eftersom individantalet på den högsta nivån är förhållandevis stort, kommer antalet individer av deras bytesdjur att bli förhållandevis litet etc, etc.
Exempelvis får en sjö med 3 trofiska nivåer (inga rovfiskar) mycket svävalger, därför att de planktonätande fiskarna är många och äter upp nästan allt zooplankton, som i sin tur skulle ha ätit av svävalgerna. Med 4 nivåer har vi istället en klarvattenssjö med många rovfiskar, få planktonätande fiskar, mycket zooplankton och lite svävalger.
Rovfiskar är som yngel planktonätare, när de uppnått en viss storlek övergår de till att enbart äta fisk, de flyttar sig alltså från den trofiska nivån 3 till den trofiska nivån 4. Ingen levande varelse kan uttnyttja all den energi och näring som den äter. Därför minskar biomassan, som är den totala vikten av alla individer på en viss nivå, med ökande trofisk nivå. Man har funnit att biomassan grovt räknat minskar till 10% av biomassan i den föregående trofiska nivån.
Om vi inom ett ekosystem har en produktion av exempelvis 1000 kg växter och alger, kan växterna föda 100 kg zooplankton, 10 kg planktivora fiskar och en rovfisk på 1 kg. Har vi bara 100 kg växter och alger, ger en snabb huvudräkning att inga rovfiskar kan leva i det ekosystemet.
Foderstrategier
Beroende på vilken typ av foder som en fiskart äter kan den föras till någon av följande tre huvudgrupper:
1. Köttätare (karnivorer).
2. Växtätare (herbivorer).
3. Allätare (omnivorer).
Köttätare
Har oftast en torpedformade kropp och en stor framåtriktad mun försedd med stora skarpa bakåtriktade tänder. Små karnivorer, till exempel tetrorna, äter mindre djur som exempelvis räkor, insekter och insektslarver. De större karnivorerna äter uteslutande mindre fiskar. De har alla en stor magsäck för att få plats med de bytesdjur som fångats, några har till och med utvecklat en speciell kräva där bytesdjuret impregneras med enzymer innan den kommer ner i magen.
Eftersom bytesdjuren är en energirik och lättsmält energikälla har rovfiskarna en kort tarm, den kan vara så kort som 30 % av fiskens längd. De är jägare som kanske lyckas fånga ett byte en eller två gånger per dag. Riktigt stora rovfiskar äter mera sällan, de äter som regel en till två gånger i veckan, men det är då stora bytesdjur som tar flera dagar att smälta. Typiska rovfiskar är till exempel Nimbochromis fuscotaeniatus från Malawisjön och Lepidiolamprologus profundicola från Tanganyikasjön.
Lepidiolamprologus profundicola är ett exempel på en typisk köttätare (karnivor) från Tanganyikasjön. Foto: Ad Konings
Växtätare
Livnär sig på alger, växter och frukter. De växtätande fiskarna saknar i regel magsäck, istället har de en förlängd tunntarm för att kunna bryta ned den svårsmälta cellulosan i växterna. Enligt Ad Konings har algätande Malawiciklider utvecklat svarta pigment på insidan av bukväggen för att förhindra fotosyntesen hos de ännu inte nedsmälta algerna! Det kan tydligt ses på ljusa OB- yngel av exempelvis Labeothropheus trewavasae, buken bli alldeles svart.
Växtätare äter nästan kontinuerligt under hela dagen eftersom växterna är energifattiga och ofta finns i överflöd. Tarmen kan vara mycket lång, ett extremt exempel är Tanganyikacikliden Petrochromis trewavasae, som har en tarm som är 10 gånger så lång som kroppen! En annan typisk algätande ciklid är Petrotilapia tridentiger från Malawisjön.
Petrotilapia tridentiger är ett exempel på en typisk växtätare (herbivor) från Malawisjön. Foto: Ad Konings
Allätare
De är, som namnet antyder, inte specialiserade på någon typ av foder, allt ätbart som kommer i dess väg slinker ned. De har som regel en liten magsäck och en ganska lång tarm. Några exempel på typiska allätande ciklider är Melanochromis auratus från Malawisjön och Variabilichromis moorii från Tanganyikasjön.
Inom varje grupp finns arter som specialiserat sig på udda fodervarianter. Tänk till exempel på den karnivora Malawicikliden Genyochromis mento som livnär sig på att äta andra fiskars fenor och fjäll! Cikliderna har ett försprång gentemot de flesta andra fiskgrupper när det gäller specialisering, eftersom de har två uppsättningar tänder. De normala tänderna, som sitter i munnen, kompletteras med de så kallade svalgtänderna (pharyngeal).
Genom att svalgtänderna klarar av att sönderdela födan, kan munnens tänder användas för att ”gripa tag” i någon speciell typ av foder. Ett bra exempel är musselätare som har breda och kraftiga svalgtänder för att krossa det hårda skalet.
Malawicikliden Genyochromis mento är specialiserad på att äta andra fiskars fenor och fjäll! Foto: Ad Konings
Energibalansen hos fisk
Ett sätt att beskriva det levande system som en fisk utgör, är att titta på energibalansen, dvs. hur fisken tillgodogör sig och förbrukar energi. Energin brukar räknas i enheterna joule eller kalorier. I en så kallad kosttabell finns tabeller som bland annat talar om vilket energinnehåll olika livsmedel har. De näringsämnen i maten som är bärare av energin är i första hand fett, protein och eventuellt kolhydrater.
Den andel som kan tillgodogöras av fisken vid matsmältningen är 85% för fett, 90% för proteinet och bara 40% för kolhydrater, vilket ger följande tabell:
| Total energi | Utnyttjad energi | |
| 1 g Fett ger | 9 kcal | 8.0 kcaI |
| 1 g Fett ger | 9 kcal | 8.0 kcaI |
| 1 g Protein ger | 4 kcal | 3.6 kcal |
| 1 g Kolhydrater ger | 4 kcal | 1.6 kcal |
Tillförseln av energi till fisken kommer alltså från den mat som fisken äter. Hur fisken förbrukar den intagna energin är däremot inte lika enkelt. Ett grovt sätt att beskriva energibalansen är att ställa upp följande jämviktsekvation:
(1) I = M + T + U
Där I = intaget av energi, M = metabolism, T = tillväxt och U= utsöndring. Intagen energi, I, skall vara lika med den förbrukade energin, M + T + U. Alla termerna i ekvationen brukar för enkelhetens skull mätas med enheten energi. Termerna i högra ledet kräver en förklaring.
Metabolismen, M eller ämnesomsättningen, är ett samlingsbegrepp för alla aktiviteter inom en fisks kropp. Varje aktivitet hos fisken ger sitt bidrag till den totala metabolismen, från simrörelser, andning, matsmältning och ned till den energi som krävs för att reparera sår och ersätta skadade celler.
Tillväxten, T brukar oftast mätas som en storleksökning i form av ökande vikt, men den kan också innebära en omfördelning av kroppens beståndsdelar. En större andel fettvävnader ger en ökning av fiskens totala energi-innehåll, eftersom fett är mycket energirikt. I tillväxten kan också ägg eller mjölke räknas in, de ger dock inte ett permanent tillskott till termen T. eftersom de förbrukas vid leken.
Utsöndringen, U, består till största delen av osmält mat som utsöndras med exkrementerna. Exkrementerna består huvudsakligen av bakterier, fibrer och osmälta kolhydrater. Från den del av maten som tagits upp via matsmältningen, sker största delen av utsöndringen genom gälarna och, i mindre utsträckning, via urinen och en liten andel i exkrementerna. Det som utsöndras är olika nitrogena avfallsämnen.
För rovfiskar (karnivorer) och växtätare (herbivorer) har undersökningar visat följande fördelning av de olika energityperna:
(2) Rovfiskar: 100 I = 44 M. + 29 T. + 27 U
(3) Växtätare: 100 I = 37 M. + 20 T. + 43 U
Vid jämförelse ser vi att de växtätande fiskarna har en lägre metabolism och tillväxt, samt betydligt högre utsöndring än rovfiskarna. Förklaringen ligger i att växtmaterial (med mycket cellulosa) inte kan smältas lika effektivt och kräver en större insats, både fysiskt och kemiskt. för att kunna brytas ned och upptas av kroppen. Gemensamt för bägge fisktyperna är att bara en mindre del av energiintaget resulterar i tillväxt.
Fisken kan naturligtvis inte i längden förbruka mer energi än vad den får i sig med maten, däremot kan den under kortare perioder överleva genom att omvandla kroppsfettet till energi, vi har i ett sådant fall en negativ tillväxt. Ekvationen var som sagt grov och flera viktiga samband saknas.
Metabolismen (M)
Låt oss titta lite närmare på metabolismen, M. Den minsta mängd energi som krävs för att hålla en fisk vid liv brukar kallas SMR (Standard Metabolisk Rate), eller basalmetabolismen. Det är energibehovet vid total vila. Värdet är större än noll eftersom energi krävs för att hålla livsprocessen igång. SMR är teoretiskt framräknad eftersom en fisk aldrig är helt stilla, den måste till exempel andas eller göra små positionskorrigeringar med bröstfenorna. SMR varierar mellan olika arter, men det finns även andra faktorer som påverkar SMR, de viktigaste är fiskens vikt och
vattentemperaturen.
Experiment har visat att följande samband gäller för SMR som funktion av
vikten:
(4) SMR- aV^b
Där a- en konstant, V- fiskens vikt och b- den hastighet med vilken SMR ändras med viktökningen. Konstanten a varierar mellan olika arter, medan konstanten b oftast är 0.8 eller däromkring. Ur ekvationen kan vi som väntat utläsa att SMR ökar med fiskens vikt, men eftersom konstanten b är mindre än ett, ser vi att ökningen av SMR avtar per extra gram vikt ju tyngre fisken är.
Låt oss ta ett konkret exempel ! Vi har två akvarier på 100 l, i den ena har vi en ciklid som väger 10 g, i den andra har vi 100 yngel som var och en väger 0.1 g, vilket akvarium är hårdast belastat? Låt oss anta att konstanterna a = 1 och b = 0.8. Genom att sätta in kända storheter i formeln (4) och använda oss av vår miniräknare, ser vi att varje ciklidyngel har ett SMR på 0.16. Eftersom vi hade 100 yngel är totala SMR för ynglen 16.
Den enda cikliden i det andra akvariet har ett SMR som är 6.3. Efter insättning i
ekvationerna (1), inses att ynglen kräver både mer mat, och smutsar ner akvarievattnet mer, än den enda cikliden i det andra akvariet. Belastningen är mer än dubbelt så stor i yngelakvariet, trots att de små ynglen tillsammans väger lika mycket som den ensamma cikliden. Varje erfaren odlare vet hur viktigt det är att ynglen får ordentligt med mat och hur nödvändigt det är med täta vattenbyten.
Eftersom fisken är ett växelvarmt djurslag styrs dess aktivitet i hög grad av vattentemperaturen, varje art har sin optimala aktivitetsnivå kring en viss temperatur. Temperaturen är därför en viktig faktor som påverkar SMR. Det finns inget enkelt samband mellan SMR och temperaturen, men i princip ökar SMR med ökande temperatur. De flesta fiskar har kritiska temperaturer där konstanten b i formel (4) ändras, det finns också en maximal övre och undre temperaturgräns som inte får passeras, de så kallade letala temperaturgränserna. I närheten av de letala temperaturerna sjunker SMR drastiskt då hela systemet börjar brytas ner. Generellt sett fördubblas
SMR med en temperaturhöjning av 10 grader i fiskens temperaturområde.
Naturligtvis är en fisk inte alltid i vila, när den rör sig sker en allmän höjning av metabolismen M, man brukar kalla denna högre metaboliska energi AMR (Activ Metabolie Rate). Den varierar väldigt mycket mellan olika fiskar beroende på fiskens storlek, art och hur aktiv den är. AMR följer i stort sett en liknande funktion som SMR, formel (4), men absolut-värdet kan vara mycket högre. Snabbsimmande fiskar, som till exempel lax, kan ha ett högsta AMR som är 20 gånger högre än värdet på SMR. Fiskar kan under korta perioder prestera ändå högre AMR. Eftersom de flesta ciklider inte är så aktiva, är deras AMR inte så mycket högre än SMR.
Det maximala värdet på AMR begränsas av den hastighet som energin kan förbrukas i fiskens muskler. Den är i sin tur begränsad av två faktorer, tillgången till energi i muskeln (oftast i form av blodsocker) och tillgången till syre i blodet. Under kortare perioder kan fiskens aktivitet vara så hög att mera syre förbrukas än vad som kan tas upp av gälarna. Man brukar säga att kroppen är försatt i syre-skuld, s k anaeorob metabolism. Den skulden måste fisken betala tillbaka med vila och en snabbare andning: Syreupptagningsförmågan ökar med en större yta hos gälarna, det finns ett klart samband mellan en fisks AMR och gälarnas yta per gram kroppsvikt.
Tillväxten (T)
Ett välkänt faktum är att vildfångade ciklider ofta är mera långsträckta och inte lika stora som de odlade fiskarna av samma art. Anledningen till det är i första hand att akvariefisken får betydligt mer och kraftigare mat än den vilda fisken i naturen. Detta gäller speciellt de fiskar som äter mycket vegetabiler, deras långa tarmar, som är gjorda för att bryta ner svårsmälta växtceller och kolhydrater, tar effektivt hand om det betydligt energirikare fettet och proteinet i vanligt fiskfoder.
Låt oss jämföra termerna i ekvation (1) mellan en vild fisk och en fisk i ett akvarium. Intaget, I, är som sagt oftast betydligt större för en akvariefisk. Metabolismen, M, är större för en vild fisk än en akvariefisk, i naturen måste fisken simma långa sträckor och vara mera aktiv för att skaffa sig den mat som den behöver. Där finns också ofta starka vattenströmmar och vågrörelser som måste: kompenseras med simrörelser. Utsöndringen, U, ökar med det ökande intaget av föda, sannolik tämligen linjärt så länge matsmältningen hinner ta tillvara den ökade mängden mat. För att ekvationen skall gå ihop måste alltså termen T, tillväxten, öka.
Som redan nämnts, kan tillväxten vara av två olika typer. Dels en normal storlekstillväxt av fisken på längden och bredden, dels en tillväxt genom en lagring av energirikt fett. Den första typen av tillväxt har ett maximum, fisken kan inte växa hur snabbt som helst, en begränsande faktor kan vara bildandet av ben i skelettet. Den andra typen av tillväxt begränsas i princip bara av hur mycket energi som fisken kan ta in via maten. I naturen gör konkurrensen om mat att fisken ofta får halvsvälta, detta medför att den normala storlekstillväxten inte är maximal och att fisken är mager. I ett akvarium räcker tillväxtenergin både till en maximal storlekstillväxt och tillväxt genom lagring av protein och fett i muskler och inre organ.
För att få samma form på de odlade som de vildfångade fiskarna utan att tappa den maximala normala storlekstillväxten, borde man, precis som för människor, ge fiskarna mera motion och alltså öka energin som åtgår till metabolismen. Med en kraftig motorpump blir det bättre cirkulation i vattnet och fiskarna måste simma mer. Att sedan vattnet blir syrerikare och renare, samtidigt som fisken får bättre kondition, gör inte saken sämre. En intressant detalj i sammanhanget är att laxfiskar får en mera långsträck och ”aerodynamisk” form i strömmande än i stillastående vatten, det är ”jobbigare” för fisken att växa på bredden än på längden.
Ciklider i akvarium växter sig ofta större än sina vilda släktingar. Maylandia gallireyae. Foto: Michael Persson
Näringsfysiologi
Mycket finns skrivet om hur olika näringsämnen omsätts hos däggdjur, och då särskilt hos människan, däremot är litteraturen, av naturliga skäl, betydligt magrare när det gäller fiskar.
Det är dock väl känt att det existerar stora skillnader mellan metabolismen hos däggdjur och fiskar. En av de mest uppenbara skillnaderna är att fisken alltid har samma kropptemperatur som det omgivande vattnet, medan däggdjuret spenderar en stor del av sin energi för att ge kroppen den värme den behöver.
Det är också känt att metabolismen hos olika fiskarter uppvisar mycket stora skillnader, bland annat beroende på de många olika typer av foder som fiskarna måste klara av att smälta ned.
Alla levande celler i en fisk måste ha näring för att kunna fungera, fodrets uppgift är att förse fisken med näring och med byggmaterial som cellerna behöver för att kunna utföra sitt arbete. De ämnen som tas upp och fyller någon funktion i kroppen brukar kallas näringsämnen, det finns ungefär 50 sådana näringsämnen av olika slag. För att fodret skall kunna utnyttjas av fisken, måste fodret först sönderdelas till enkla beståndsdelar, vilket sker vid matsmältningen. Några av näringsämnena bildas/byggs upp vid matsmältningen, andra är essentiella, det vill säga att de måste tillföras via maten, eftersom de inte kan tillverkas vid matsmältningen.
I en så kallad kosttabell finns de viktigaste näringsämnena i olika livsmedelsslag tabellerade. Några av de viktigaste näringsämnesgrupperna är:
1. Fetter.
2. Proteiner.
3. Kolhydrater.
4. Vatten.
5. Vitaminer.
6. Mineraler.
7. Fibrer.
1. Fetter Organiska ämnen av olika slag som är uppbyggda av kol, väte och syre. Fett är uppbyggt av glycerol och tre olika typer av fettsyror, beroende på fördelningen kan fettet vara mättat eller omättat. Mättat fett, som främst förekommer hos däggdjuren, brukar också kallas animaliska fetter. Fett är den helt dominerande källan för fiskens energiförsörjning, överflödig energi lagras av fisken i fettdepåer, främst på ryggen och kring de inre organen.Lagrat fett kan omvandlas till nyttig energi när fisken svälter.
Fett är också en nödvändig bärare av de fettlösliga vitaminerna A, D, E. och K. En
annan viktig funktion är att tillföra fisken de essentiella fettsyrorna, dvs. de fettsyror som fisken inte själv kan tillverka vid matsmältningen. Fettet ger också skydd åt kroppens inre organ. Fettet i fodret bär även en hel del fettlösliga smakämnen, vilket kan göra fett foder mera smakligt för fisken. För mycket fett i maten är däremot inte bra, det kan leda till fettbildningar i levern och skador på fortplantningsorganen, fett foder är också mindre hållbart.
2. Proteiner Organiska ämnen av olika slag som är uppbyggda av kol, väte, syre, kväve och något svavel. De är viktiga beståndsdelar i allt foder, protein är en nödvändig byggsten för bland annat uppbyggnaden av muskler och hud. Proteinet innehåller också energi, men den energin utnyttjas bara av fisken i undantagsfall, till exempel när fisken svälter, eftersom det är betydligt arbetsammare för fisken att tillgodogöra sig energin i proteinet jämfört med fettet. Proteinet i fodret bryts ned vid matsmältningen till olika fria aminosyror, aminosyrorna i sin tur tas upp av kroppens celler och byggs ihop till nya, artegna, proteiner.
Det finns ca 20 st kända aminosyror. Några av aminosyrorna är essentiella, andra kan tillverkas av kroppen om de saknas i fodret. Olika proteiner kan vara olika lättsmälta för fiskarna, beroende på sammansättningen av aminosyror. Proteiner som inte tas om hand vid matsmältningen smutsar ner akvarievattnet och ökar vattnets nitrit/nitrat
halt.
3. Kolhydrater Organiska föreningar av olika slag som är uppbyggda av kol, väte och syre fördelade i nästan samma proportioner som i vatten, därav namnet. Kolhydraterna är huvudbeståndsdelen i alla gröna växter, typiska kolhydrater är socker och stärkelse. Kolhydraterna är också bärare av de vattenlösliga vitaminerna B. och C. Vissa växtätare kan omvandla en del av kolhydraterna till fett, hos rovfiskar passerar det mesta av kolhydraterna i osmält skick.
Kolhydrater innehåller också energi, en del av den energin lagas som glykogen i fiskens muskler och förbrukas av de vita muskelfibrerna när fisken behöver snabb tillgång till extra energi, exempelvis när den jagas av en rovfisk. En lax förbrukar sina reserver på ca: 50 sekunder om den tvingas anstränga sig maximalt, därefter förgiftas den och dör av det laktat (mjölksyrans salt) som bildas vid förbränningen. Syre krävs för att neutralisera laktatet. En parallell kan dras med de långsmala, snabbsimmande cikliderna, till exempel Sciaenochromis fryeri, som har en stor andel snabba, vita, muskelfibrer. Det är väl känt att dessa fiskar kan dö i håven, utan synbarlig orsak, när de skall håvas upp efter en långdragen jakt. Fisken blir stel (rigor mortis) med början från stjärten, stelheten sprider sig sedan framåt mot hjärtat och sedan dör den.
Ett knep, som bland annat praktiserats av en akvarist jag känner, är att ge fisken konstgjord andning genom att röra gällocken fram och tillbaka, på så vis betalas syreskulden tillbaka, vilket i bästa fall medför att fisken kan överleva!
4. Vatten Vatten behövs för att lösa och transportera andra näringsämnen. Allt naturligt foder innehåller en stor del vatten i, i torrfoder är däremot vattenhalten sa låg som 6-12%, vilket kan jämföras med en levande fisk som består till ca 70 %, av vatten.
5. Vitaminer Organiska ämnen som förekommer i liten mängd i fodret, men som är nödvändiga för att andra näringsämnen skall kunna tas upp av kroppen. Alla vitaminer är essentiella och måste tillföras med fodret, ett undantag är vissa karpfiskar som kan tillverka sitt eget C-vitamin. Vitaminerna delas upp i fett- och vattenlösliga. Av de viktigaste vitaminerna är A, D, E. och K fettlösliga och kan därmed lagras i kroppen, medan B. och C. vitaminerna är vattenlösliga, vilket innebär att de inte kan lagras i kroppen, utan måste kontinuerligt tillföras via fodret.
Underskott av någon vitamin ger upphov till bristsjukdomar av olika slag. Många vitaminer förstörs om fodret lagras länge, utsätts for ljus, eller oxideras av luftens syre. Djupfrysning gör att oxideringen går långsammare, speciellt C-vitaminet håller sig bättre. Fisken kräver oftast större mängder vitamin per kroppsvikt än vad en människa behöver, men exakt vilka mängder som fisken behöver av de olika vitaminerna är i de flesta fall inte känt. Här följer en lista över några olika vitaminer och deras egenskaper:
A: Behövs för tillväxt, ögats ljusomvandling, friska slemhinnor, immunförsvar. Brist ger minskad tillväxt, nattblindhet, slemhinnor känsliga för infektioner.
D: Behövs för skelettets uppbyggnad, tänder. Brist ger urkalkning av skelettet.
E: Behövs för fortplantningen, motverka fettets härskning, skyddar vitamin A och D under matsmältning och lagring i levern. Brist ger bland annat minskad fruktsamhet.
K: Behövs för blodets koagulering. Brist ger ökad blödningstendens.
B1(Tiamin): Behövs för förbränning i cellerna, aptit, tillväxt. Brist ger dålig aptit, avmagring och minskande muskelmassa, kramper.
B2 (Riboflavin): Behövs för protein och energiomsättning, tillväxt, ögonen. Brist ger sämre tillväxt, överkänslighet mot ljus, grumling av linsen.
B3 (Niacin): Behövs för förbränning av fettsyror, aminosyror och glukos, hud och nervsystem. Brist ger aptitlöshet, nervositet, problem med matsmältningen.
B6: Behövs för omsättning av aminosyror, svavel, essentiella fettsyror och glykogen. Brist ger överkänslighet, kramper.
B12: Behövs för cellens arbete med omsättningen av aminosyror och nukleinsyror (arvsmassa) samt produktion av röda blodkroppar. Brist ger anemi.
H. (Biotin): Behövs för omsättningen av kolhydrater och fetter Brist ger kramper, dålig aptit och tillväxt.
Folsyra: Behövs för kolets omsättning vid bildning av nukleinsyror. Brist ger rubbad proteinomsättning, blödning i njurar och tarmar, försämrad celldelning.
Pantotensyra: Behövs för omsättningen av kolhydrater och fetter, tillväxten. Brist ger fläckig hud, utstående ögon, andnöd och minskad aptit.
C: Behövs for blodkärlens hållfasthet, antikroppsbildning, utnyttjande av fodrets järn, uppbyggnad av skelett och bindeväv, sårläkning. Brist ger allmän svaghet, försämrad motståndskraft mot sjukdomar, blödningar i de inre organen, böjd ryggrad hos yngel och blodsjukdomar.
6. Mineraler Oorganiska ämnen som inte kan förbrännas av kroppen, de innehåller därför ingen energi Behövs för benstomme, tänder och blod. Mineralerna är byggnads- och underhållsmaterial för kroppens vävnader. De viktigaste mineralerna för en fisk är kalcium och fosfor som behövs för benuppbyggnaden. Den övervägande delen av mineralerna fås via fodret, men en del mineraler, som till exempel natrium, klor och kalium i sötvatten, kan tas upp genom gälarna.
7. Fibrer Cellulosafibrer med hårda cellväggar som inte kan smältas av fisken, men som stimulerar tarmarnas verksamhet och påverkar avföringens konsistens, vikt och volym positivt. En speciell typ av kolhydrat.
Ett bra allroundfoder bör innehålla alla de nödvändiga ämnena i lagom proportioner. Rovfiskar, piscivorer, skall ges ett foder som ungefär motsvarar näringsinnehållet i en hel fisk (med maginnehåll), medan foder for växtätande fiskar bör innehålla mera kolhydrater. En fisk består till ca 70% av vatten, 17% protein, 11% fett och 2% övrigt, exempelvis mineraler.
Snabbsimmande ciklider som Sciaenochromis fryeri, som har en stor andel snabba, vita, muskelfibrer. Foto: Michael Persson
Vitamintillskott i fiskfoder
I det foder som jag tillverkar till mina egna fiskar brukar jag alltid tillsätta lite grand av ett vitaminpreparat som heter ”multivitamin”, som egentligen är avsett att användas som vitamintillskott i fodret för olika hus- och lantbruksdjur.
Den finns att köpa både som pulver och som en flytande olja, båda varianterna är användbara. Jag brukar tillsätta ungefär 2 kryddmått M-vitamin (pulver) per kg färdigt foder. I M-vitaminet finns vitaminerna A, D3, E, K3, B1, B2, B6, B12, C, pantotensyra, niacin, kolin, biotin och folsyra i ”lagom” proportioner. M-vitamin kan köpas hos lantmännen, eller i någon annan affär som vänder sig till jordbrukare. På apotek finns även andra vitaminblandningar att köpa.
Ett av de känsligaste vitaminerna i fiskfodret är C-vitaminet (askorbinsyra). Trots en överdosering på 5-10 gånger vid tillverknings tillfället, kan man räkna med att nästan inget C-vitamin återstår efter 6 veckors lagring. Det är kant att C-vitamin behövs för att yngel skall växa snabbt. C-vitamin spelar också en viktig roll i fiskens immunförsvar. Ett kontinuerligt tillskott av C-vitamin kan ge både vuxna fiskar och yngel en större motståndskraft mot sjukdomar. I djupfrysta foder håller C-vitaminet längre, men även där sker en snabb oxidering.
Problemet har varit känt länge, men först på senare tid har nya, mera hållbara C-vitaminprodukter tagits fram, främst avsedda för att blandas in i pellets till kommersiella fiskodlingar. Ett danskt företag, Danochemo, har tagit fram ett C-vitamin, ”Davitin C80”, där C-vitaminet försetts med ett skyddande lager. Det skyddande lagret gör C-vitaminet motståndskraftigt mot hög temperatur och fuktighet och ger C-vitaminet en betydligt högre stabilitet i det färdiga fiskfodret (se figur 1). Efter lagring i 6 veckor är hela 70% av det tillsatta C-vitaminet kvar i fodret. Davitin C80 tas också upp lika lätt av fisken som normalt C-vitamin vid matsmältningen. I de djupfrysta fodren räkmix och fodermix har Davitin C80 tillsatts.
Animaliska foder
När det gäller animaliska foder, dvs. sådana foderslag som kommer från däggdjur, går åsikterna isär. En del författare och akvarister hävdar att fisken i det närmaste är oförmögna att tillgodogöra sig animaliska fetter och proteiner, medan andra anser att erfarenheten har visat att exempelvis sydamerikanska ciklider växer och frodas alldeles utmärkt på en kost som nästan uteslutande består av lever och oxhjärta.
Det man säkert vet är att fetter och proteiner i animaliska foder skiljer sig från fett och proteiner i de marina foderslagen. De animaliska fetterna är mättade och hårda i rumstemperatur, medan fett i marina foder till större delen består av fleromättat fetter, som är flytande i rumstemperatur. I laxodlingar fodrades fisken förut med mycket animaliskt foder (slakteriavfall), medan man idag nästan helt har övergått till pellets av olika slag som till största delen består av fiskmjöl. Man har kunnat konstatera att fisken tycks tåla en större andel fleromättade fetter utan att fisken för den skull blir fet Detta skulle kunna innebära att de animaliska fetterna inte lika lätt kan brytas ned av fisken och att de har en större tendens att lagras som barlast i fiskens fettdepåer.
Vad som är sanningen i frågan vet inte jag, men man ska nog akta sig för att helt förkasta alla de animaliska fodren speciellt inte vitaminrika inälvsfoder som t.ex. lever, eftersom de bevisligen fungerar bra, åtminstone för somliga ciklider t.ex. stora sydamerikanare. Min åsikt är att fisken i första hand bör matas med sådana foder som den är anpassad till att äta i naturen dvs. marina foderslag av olika typer. och att de animaliska fodren bara skall användas som ett komplement i kosten.
Olika typer av fiskfoder
I princip finns två olika grupper av foder; blandfoder och foder som bara består av en enda typ av foderdjur eller växt.
I blandfodret har flera olika råvaror blandats. De binds oftast ihop med någon typ av bindemedel. Fodren förekommer som torrfoder, levandefoder, eller djupfryst. I tabellen har jag sammanställt en subjektiv och högst personlig klassning av de olika fodertyperna i en skala från 1 till 5.
| Torrt | Levande | Djupfryst | |
| Blandfoder: | 1-4 | 5 | 4-5 |
| Foderdjur: | 1-3 | 3-5 | 3-5 |
Hur bra ett foder är beror naturligtvis också i högsta grad på vilken fisk det är som skall äta den. För extremt yt- och bottenätande fiskar måste fodret dessutom ha en sådan konsistens den flyter eller sjunker till botten, så att fiskarna kan hitta den.
Blandfoder
Blandfoder har den fördelen att olika råvaror kan komponeras ihop till ett foder med en bra sammansättning som passar olika fiskar. Man kan också vara ganska säker på råvarornas kvalitet, i alla fall om de är avsedda att användas av människor, risken att föra in smittsamma sjukdomar och parasiter tillsammans med fodret är också mycket liten. Fodret kan dessutom berikas med tillsatser av olika vitaminer och mineraler. Den största svårigheten med blandfoder är oftast att binda ihop blandningen till en konsistens som inte smutsar ner vattnet. Används ett bindemedel kan även sådana råvaror som löses upp och grumlar vattnet användas.
Torrfoder
De flesta torrfoder som finns i handeln är blandfoder. De har som regel en bra sammansättning av de olika näringsämnena och brukar ofta vara vitaminiserade, tyvärr hör det till undantagen att finna en meningsfull innehållsdeklaration på burken. Det finns flera varianter av torrfoder till exempel flingor, pellets i olika storlekar, fodertabletter eller granulat. Vilken typ som är den bästa beror på fisken, för större ciklider brukar pellets vara att föredra. Just torrheten hos fodret är ett grundfel, vilken fisk i naturen äter någonsin torr mat! Fisk som äter för mycket torrfoder på en gång riskerar att få problem med matsmältningen.
En akvarist jag känner gav sina ciklider så kallade ciklid-sticks, en Sciaenochromis fryeri hona föråt sig och visade upp alla klassiska tecken på buksot (svullen buk, resta fjäll, står orörlig på botten och hostar). Fisken avlivades i tron att ett plötsligt anfall av buksot drabbat fisken. Fisken dissekerades och den verkliga ”sjukdomsorsaken” avslöjades, maten som fanns i magen var knastertorr! En god ide är att blöta upp torrfodret före utfodringen.
En annan nackdel är att fodret oftast har blivit gammalt innan den ges till fisken, med påföljden att vitaminerna som en gång fanns i maten i det närmaste har försvunnit. Den är också som regel dyr, pellets som används till laxodIingar är billiga, men innehåller alldeles för mycket proteiner och fett för att akvariefiskarna skall må bra. Sådana pellets kan å andra sidan användas som tillväxtfoder om de ges i måttliga mängder. Röding-pellets brukar ofta vara den bästa varianten, de brukar inte vara så feta.
Fördelen med torrfodret är att den är enkel att ge, torrfodret är också utmärkt som ett komplement till fiskarnas huvudfoder. Den är dessutom koncentrerad och därmed dryg räknad per viktenhet. Man bör använda sa färskt foder som möjligt av kända marken. Sera är ett av de få foder-märken som har datumstämpel. För att inte fodret skall bli gammalt bör fodret köpas i mindre förpackningar, en god ide är också att förvara foderburkarna i kylen eller frysen. Vitaminerna håller sig bättre vid låga temperaturer.
Efter varje utfodring skall locket till burken skruvas igen, eftersom vitaminerna oxideras även av syre och ljus.
Levande foder
Faller lite grand utanför ramen för definitionen av blandfoder, men jag tar upp den ändå eftersom det är ett mycket vanligt foder i naturen för de allätande och planktonätande fiskarna. dvs en artrik foderblandning av olika levande djur- och växtplankton Eftersom det är ett varierat foder är det också ett mycket bra foder som innehåller alla näringsämnen som fisken behöver. Rovfiskar och renodlade växtätare har däremot även i naturen en jämförelsevis ensidig kost, ironiskt nog får rovfiskarna den största delen av sina C- och B-vitaminbehov tillgodosedda av maginnehållet i de fiskar som de äter upp!
Som redan nämnts kan en del växtätare kompensera bristen på fett i fodret genom att själv tillverka fett av kolhydrater. Svårigheten att samtidigt fånga foderdjur av olika arter gör att den här typen av foder knappast förekommer i akvariesammanhang.
Djupfryst foder
En ganska ny variant på blandfoder är den djupfrysta, kanske ett av de bästa fodren som vi kan ge till våra akvariefiskar. Precis som för torrfoder kan fodret ges en bra sammansättning av näringsämnen, vitaminer och mineraler, men eftersom fodret dessutom innehåller vatten slipper vi många av torrfodrets nackdelar. Eftersom fodret förvaras djupfryst håller sig vitaminerna längre än i torrfodret. Det går bra att mata med lagom stora otinade djupfrysta bitar, vilket for övrigt gäller även för andra typer av djupfryst foder, de hinner tina upp innan de hamnar i fiskens mage.
Fodret kan även tinas upp i en akvariehåv under rinnande varmt vatten innan den ges till fisken (det senare går bara om fodret har bundits ihop med ett bindemedel). I handeln finns för närvarande inte så många sorter att köpa (exempelvis räkmix, fodermix. animix), men förhoppningsvis kommer det i framtiden att finnas både en växande marknad och ett större utbud.
Ett exempel på djupfryst foder är mysis. Foto: Michael Persson
Bindemedel
De bästa bindemedlen är sådana som används vid storskalig tillverkning av exempelvis hund och kattmat, eller vid pelletering av laxpellets. Många av dessa är så kallade alginater, dvs. olika sorters pulver som processats fram ur olika typer av havsalger. Tyvärr kan dessa bara köpas säckvis (25 kg) från grossister, några av de bästa bindemedlen är också fabrikationshemligheter. I hushållet finns Agar-Agar som är ett alginat, den tål emellertid inte att djupfrysas eftersom iskristallerna spränger sönder gelet. Gelantin innehåller för mycket fett för att det ska vara ett bra bindemedel. Ett enkelt bindemedel är vanlig äggvita, som dock måste värmas för att den skall koagulera.
Naturligtvis kan man själv tillverka sitt eget foder och frysa in, bara fantasin begränsar möjligheterna. Råvarorna bör dock helst vara av marint ursprung. Fördelen med att göra maten själv är att man kan vara säker på att maten är färsk och att den blir betydligt billigare än den köpta. Ett enkelt sätt att binda samman råvarorna är att använda ägg. Genom att värma smeten i en stekpanna på låg temperatur under omrörning, eller i en glasform med lock i en mikrovågsugn, koagulerar äggvitan och binder ihop fodret. Ett recept som är användbart är följande variant på Jörgen
Jörgensens recept ur artikelserien ”Mitt fiskekök” i tidskriften Akvariet:
2 st Ägg med vita och gula (ca 50 g per ägg).
50 g Räkor, malda 2 gånger med skal.
50 g Fisk, mald (Exempelvis torsk eller sej med lite fett).
50 g Gröna ärtor eller spenat, mald.
15 g Spirulina (se avsnittet om färgfoder).
0.5 krm Multivitamin (lantmännen, apotek).
Genom att mata med små portioner, och rena vattnet från den oundvikliga grumlingen med en kraftig cirkulationspump, kan bindemedlet undvaras. Flera akvarister jag känner matar enbart med en räk/spirulinablandning. Finns yngel i akvariet är grumlingen rentav en fördel, eftersom även de minsta ynglen hittar lagom stora matbitar.
Hela foderdjur och grönsaker
Kvalitén på olika foderdjur varierar, eftersom det inte finns något sätt att kompensera för eventuella näringsämnesbrister. Hur bra fodret är beror därför helt på foderdjurets sammansättning. En annan viktig faktor, när det gäller vattenlevande foderdjur, är vattnet som de fångas ur, det får naturligtvis inte vara förorenat med gifter eller tungmetaller. Fångar man själv foderdjur för att frysa in, är det viktigt att man först kontrollerar vattnet. För att vara på den säkra sidan skall fångsten sköljas väl i rent vatten, dessutom kan fodret avdödas från bakterier och eventuella parasiter med en kort uppvärmning i en mikrovågsugn.
För att de djupfrysta kakorna, av till exempel Mysis, inte ska likna stenhårda isbitar efter djupfrysningen, kan överflödigt vatten tas bort från foderdjurssmassan genom centrifugering i en lämplig nätkasse. Eheims nätkasse till den största golvpumpen fungerar utmärkt, se bara till så att påsen är väl tillsluten! Centrifugeringen minskar också sölet vid påfyllningen av påsarna.
När det gäller pH i fångstvattnet har det sagts att ett lågt pH i vattnet ger ett lågt pH i foderdjuret, som i sin tur skulle kunna ge bukvattensot när fisken äter den. Detta är en teori som troligtvis inte är helt sann. För det första ger inte ett lågt pH i fångstvattnet automatiskt ett lågt pH i kroppsvattnet hos foderdjuret, det finns alltid mekanismer i ett djur som reglerar viktiga variabler, som exempelvis pH, till ett mer eller mindre konstant värde.
Vidare ligger det naturliga pH:t i magsäcken på en fisk mellan 2-4, eftersom det viktigaste nedbrytande enzymet, pepsin, är effektivast i det pH-intervallet. I tarmsystemet efter magsäcken buffras dessutom pH:t upp till pH 7-11 där andra enzymer, som kräver högre pH-värde, tar vid. Hos magsäckslösa fiskar har vi däremot ingen magsäck och inga sura magsyror, för sådana fiskar kan man tänka sig att det blir ”jobbigare” att höja pH:t i tarmen om foderdjuret har ett lågt pH I ett sådant fall kan fisken stressas, vilket eventuellt skulle kunna resultera i bukvattensot.
I handeln finns ett begränsat utbud av olika foderdjur som kan fångas kommersiellt i större mängder. Av de tillgängliga foderdjuren fångas Artemia (Artemia salina) i Nordamerika och Asien, bosminer (Bosmina spp), röda mygg (Chironumeus spp), svarta mygg (Culex spp) Tubifex (Tubifex spp), småräkor (Penaeus spp) i Asien, främst Thailand och Hongkong, Mysis (Mysis spp), daphnier (leaphnia spp) och vita mygglarver (Chaoborus spp) i Sverige, Cyklops i Sverige och Holland, samt calanusräkan i Norge.
Några av dessa är mycket bra, medan andra är tvivelaktiga ur såväl närings- som hälsosynpunkt. I mycket sällsynta fall kan frysta, eller vakuumtorkade, foderdjur från utlandet innehålla salmonellabakterier som kan vara farliga för människan. Bakterier har hittats i förpackningar med bosminer, röda mygg och Tubifex.
Förutom dessa kan daggmask, enkyträer, bananflugor eller andra foderdjur odlas/fångas. För de växtätande fiskarna kan några av våra vanligaste grönsaker användas som foder. En fördel med foderdjuren är att näringsämnena är ”förpackade” i lagom stora och väl sammanhållna bitar, det gör att vattnet inte behöver smutsas ned av små foderpartikel_arkiv. Foderdjuren bör tinas och sköljas väl, exempelvis i en akvariehåv under rinnande varmt vatten, innan de ges till fiskarna (för att om möjligt undvika att smitta fiskarna med de sjukdomar som kan finnas i fångstvattnet).
Torrfoder
I handeln förekommer olika typer av vakuumtorkade foderdjur, Tubifex är en av de vanligaste. De har alla torrfodrets och foderdjurens nackdelar (torra och vitaminfattiga, har som bäst bara samma näringsämnen som foderdjuret). men få av deras fördelar.
Levande foder
Den största fördelen med levande foder är att fisken får tillfälle att använda sitt naturliga jaktbeteende. Allt levande brukar ätas med (mycket!) god aptit och kan användas för att stimulera fiskarna till lek. En nackdel är risken för parasiter och smittsamma sjukdomar, speciellt om foderdjuren fångats i fiskrika vatten. Några av de bästa levande fodren är Artemia-nauplier, Cyklops, svarta och vita mygglarver, Mysis och vanliga daggmaskar. några av de mindre bra är Tubifex som lever i förorenade vatten, daphnier som är näringsfattiga och enkyträer som är för feta.
Flugor och andra insekter är utmärkta tillskott i maten, men de är svåra att fånga i större mängder. När det gäller artemianauplierna är det viktigt att de sköljs i sötvatten innan de ges till ynglen, annars kan salthalten i akvariet byggas upp till en för hög nivå.
Nyplockade grönsaker innehåller mest vitaminer, ett bra grönsaksfoder är späda salladsblad. Persilja är också mycket bra eftersom den innehåller särskilt mycket A- och C-vitamin.
Djupfryst foder
Saknar de levande faderdjurens stimulerande effekt på fiskarna. i övrigt nästan samma närings och vitamininnehåll som de levande. Hållbarheten är ungefär ett år om de hålls djupfrysta vid en låg temperatur. En fördel är att risken för parasiter och smittsamma sjudomar minskat betydligt. De är också mycket bekvämare att hantera (och fånga!) än de levande foderdjuren. Bra som djupfryst är bl.a. svarta och vita mygg, Mysis, Artemia, Cyklops och bosminer.
Tyvärr har röda mygg blivit den populäraste djupfrysta maten, typiskt nog för att den är billigast. De som inte läste min artikel i ciklidbladet nr 9/10-89 vill jag avråda att köpa detta ”foder”. Kjell Fohrman har för övrigt tagit reda på hur de röda myggen odlas i Asien. Metoden är den att hönshus och svinstior byggs ovanför en lämplig damm så att spillningen från hönsen och svinen ramlar ner i dammen och göder vattnet. I bottenslammet som bildas trivs de röda mygglarverna, det är också vanligt att matfisk, exempelvis tilapior, odlas i samma damm. Hos större hönserier frodas mygglarverna också i den gyttja som bildas av hönsens avföring. Det är till och med så att en del hönserier gör sig de största förtjänsterna genom att sälja de röda mygglarverna!
Naturligtvis fortsätter denna utmärkta artikel i nästa nummer. Då kommer det att handla om den ur näringssynpunkt fullkomligt fantastiska spirulinaalgen och dessutom om olika typer av färgfoder.
Färgfoder
För några år sen fördes en debatt i Ciklidbladet om de ”degenererade” stammarna av röd zebra, Juliodichromis ornatus, Neolamprologus leleupi, Melanochromis auratus med flera, som inte längre hade de intensiva orangea och gula färgerna som deras vildfångade föräldrar en gång hade. Debatten ebbade ut utan att lösningen på problemet, såvitt jag vet, klart redovisades (Lasse Forsberg säger att det gjordes det visst!).
Det var nämligen inte i första hand det genetiska materialet hos fiskarna det var fel på, utan bristen på vissa färgförstärkande ämnen i fodret, i första hand karoten, men också vitaminer och mineraler.
I fiskens hud finns speciella pigmentceller (kromatoforer) som ger fisken dess färger. Cellerna innehåller pigment av olika färger och kallas, beroende på typ, melanoforer (svart), xanthoforer (gult), erythoforer (rött) eller leucoforer (vitt). Mängden gula och röda färgpigment i xanthoforerna och erythoforerna ökar troligen när fisken äter karoten, vitamin och mineralrika foder.
Karoten är ett förstadium, ett så kallat provitamin, till vitamin A. i en vattenlöslig form, som måste intas via födan. Karoten finns av olika typer (karotenoider) i vegetabilier, främst i de vegetabilier som är gulaktigt röda eller starkt gröna. Eftersom kräftdjur lever på karotenrika alger, finns också karoten inlagrat i deras skal. Karoten förstärker de gula/oranga/röda färgerna och ger inga skador vid överdosering. A-vitaminet och karoten är instabilt och känsligt för värme, luftens syre och ljus. Vitamin A. och karotenrikt foder bör därför helst förvaras svalt och mörkt. Karoten finns i varierande mängd i olika råvaror, några som med fördel kan blandas in i ett fiskfoder är morötter, räkskal, den starkt mörkgröna sötvattensalgen spirulina, äggula och rött paprikapulver.
Vill man använda morötter är det viktigt att de pureas väl i en mixer med en tillsats av vatten, eftersom små hårda morotsbitar kan fastna i munnen på små yngel om morötterna bara mals i en köttkvarn. För yngel är nykläckta levande artemianauplier och ett mycket bra färgfoder, speciellt under de första veckorna. De bästa artemiaäggen i marknaden för närvarande lär vara ”Sanders brine shrimps eggs” som fångas i Utah, Nordamerika. Levande Cyklops är också ett mycket bra färgfoder, några av de snyggaste ”red top” trewawasarna jag sett var uppfödda på Cyklops.
Ett praktiskt försök som gjordes av Kjell Fohrman för ett antal år sedan, visade att spirulina i kombination med hela malda räkor är ett särskilt effektivt färgfoder. Det är viktigt att räkskalen tas med, eftersom det är skalet som innehåller mest karoten. Försöket gick till så att en uppsättning yngel av rödzebror med samma (bleka) oranga färg delades upp i flera lika stora akvarier och matades med olika typer av foder.
Följande fodertyper testades:
1. Vanligt flingfoder.
2. Färgfoder av flingtyp.
3. Lina spirulinapellets.
4. Enbart malda räkor.
5. Hela malda räkor med parika.
6. Hela malda räkor med spirulina.
7. Hela malda räkor med spirulina och paprika.
Efter två veckors utfodring kunde konstateras vid en samtidig jämförelse av
de olika fiskgrupperna i separata vita hinkar att:
1. Vanligt flingfoder gav ingen förbättring.
2. Färgfoder av flingtyp gav en knappt skönjbar förbättring.
3. Lina spirulinapellets gav ytterligare en liten förbättring.
4. Enbart malda räkor gav en hyfsad orange färg.
5. Malda räkor med paprika gav ytterligare en något bättre färg.
6. Räkor med spirulina gav en avsevärt förbättrad färg.
7. Räkor med spirulina och paprika gav inte någon ytterligare förbättring.
Försöket avbröts efter två vecker och alla ynglen utfodrades i fortsättningen med räkor/spirulinablandningen.
Senare har man konstaterat att även de blekaste rödzebror kan matas upp med färgfoder till en vacker orange färg. Samma resultat har uppnåtts även med andra gula/oranga/röda fiskarter som till exempel Julidochromis ornatus och Neolamprologus leleupi. Det är dock av stor betydelse om fisken är uppfödd med ett bra färgfoder eller inte. En rödzebra uppfödd på vanligt torrfoder kommer aldrig att bli lika orange som en rödzebra uppfödd på artemianauplier eller något annat färgfoder, oavsett hur mycket färgfoder den sedan får som vuxen.
I handeln finns flera olika typer av färgfoder, undertecknad tillverkar en variant av djupfryst färgfoder, räkmix, som blandats till enligt Kjells experiment. De färgförbättrande ingredienserna i räkmixen är spirulinan, räkorna med skal och morötterna. Fråga efter den i din affär!
Genom att överdosera spirulinan eller paprikapulvret våldsamt kan man göra
fiskarna betydligt rödare än vad de någonsin kan bli i naturen, därmed uppstår ett moralisk och etiskt problem. Min åsikt är att det är fullkomligt försvarbart att färga upp sina fiskar till en ”lagom” orange färg som motsvarar den färg som fiskarna har i naturen, däremot är det fel att ge fiskarna extrema överdoser av färgfoder. Det senare är, enligt min åsikt, samma sak som att plocka upp fiskarna och måla dem med rödfärg!
En sak som aldrig får glömmas bort i sammanhanget är att det alltid är de fiskar som mår bra och som trivs som får de finaste färgerna.
Vill man verkligen få en kompromisslös färg på sina fiskar, köper man naturligtvis istället lysrör av supergrotyp, som får de blekaste rödzebror att nästan bli självlysande!
Gula och röda arter som Julidochromis ornatus behöver färgfoder för att få sina bästa färger. Foto: Michael Persson
Spirulina
Eftersom den viktigaste ingrediensen i ett bra färgfoder är spirulinan, tyckte jag att den var värd ett eget avsnitt.
Spirulina är en blå-grön mikroalg som växer i alkaliska sodasjöar i flera världsdelar. Spirulinan tjänar bl.a. som föda för de artemiaräkor som lever i sjöarna. Både spirulinan och artemiaräkorna äts i sin tur av olika fåglar och andra djur, den mest specialiserade av dem är flamingon, som har en specialkonstruerad näbb som klarar av att sila det spirulina/artemiarika vattnet. Flamingon är egentligen en vit fågel, men den antar en rosa färg av den stora mängden karoten och mineraler i maten. Den rosa färgen är för övrigt mycket viktig i deras parningsspel.
Den bästa kommersiella spirulinan, som innehåller lite tungmetaller, växer i Texacocosjön i Mexico och fås som en biprodukt till den långt mera omfattande sodatillverkningen i sjön. Spirulinan var en förorening i processen som visade sig vara guld värd! Namnet spirulina kommer från dess spiralfjäderliknande utseende, som kan studeras i ett mikroskop under 300 gångers förstoring. I alkaliska sjöar mjukgörs algens hårda cellulosavägg så att den lättare kan smältas av fisken. En undersökning har visat att fiskar från starkt alkaliska spirulinarika sjöar blir större än fiskar från spirulinrika sjöar med lägre pH Spirulinan används bland annat som nödproviant och som extra proteintillskott av kroppsbyggare. Djurförsök har visat att den är ofarlig att äta, även i höga doser.
Spirulinan säljs i hälsokostaffärer som ett starkt mörkgrönt finkornigt spraytorkat pulver, eller, vilket är vanligast, i form av mörkgröna tabletter. Att pulvret är så finkornigt förklaras av att spirulinaspiralerna slås sönder vid torkningsprocessen, kvar blir ytterst små bananformade fragment. Den är obegränsat hållbar och behöver inte förvaras i kyl eller frys. Spirulinan är dyr, för 250 g pulver får man räkna med att betala ca: 120 kr.
Spirulinan anses vara världens nyttigaste växt, den innehåller bl.a. 65% högvärdigt protein med alla essentiella aminosyror lätt upptagbara (sådana aminosyror som inte kan produceras i kroppen), den har också en hög klorofyllhalt och innehåller mycket av de naturliga färgämnena phycocyanin (blått), xantophyll (grönt) och karotin (orange). Karotinet är nästan uteslutande av typen beta-karotin, dvs. samma typ av karotin som finns i morötter. I spirulinan finns hela 430 mg karotin/A-vitamin (retinol ekvivalent) per kilo, jämför till exempel med morötter som innehåller ca 1.6 mg/kg. Ett annat färgämne som finns i spirulinan är porfrin, som är ett rött färgpigment. Därutöver innehåller spirulinan dubbelt så mycket vitamin B12 än vad som finns i lever, samt en hel rad av olika mineraler, bland annat kalcium och fosfor som är de viktigaste mineralerna för en fisk.
Spirulinan är helt enkelt rena dynamiten för fiskarna, genom att blanda spirulinan i maten blir vi av med en hel del av de sjukdomar som kan uppstå vid brist på olika vitaminer och mineraler. Den största nackdelen med spirulina i fiskfoder är att fisken inte tycker om den. För att lura fiskarna att äta spirulinan, kan den med fördel blandas med malda räkor som alla fiskar tycker om.
Näringsdeklaration
| Min | Max | |
| Fukthalt % | 4.0 | 7.0 |
| Växttråd % | 0.1 | 0.9 |
| Mineraler % | 6.4 | 9.0 |
| Protein % | 60.0 | 71.0 |
| Kolhydrat % | 13.0 | 16.5 |
| Fett % | 6.0 | 7.0 |
Per 100 g torkad spirulina
| Energi kcal | 390 |
| Energi kj | 1630 |
| Protein g | 65 |
| Fett g | 6 |
| Kolhydrat g | 14 |
| Kalcium mg | 118 |
| Fosfor mg | 830 |
| Järn mg | 72.7 |
| Retinol ekv.mg | 42.9 |
| Thiamin mg | 5.5 |
| Riboflavin mg | 4.0 |
| Niacin mg | 11.8 |
| B 12 mog | 200 |
Yngelfoder
Ett bra yngelfoder måste bestå av så små partiklar, eller vara så lös i konsistensen, att den kan ätas av ynglet. För att de skall växa bättre bör en större andel fett blandas in i yngelfodret jämfört med den mat som ges till de vuxna fiskarna.
Det bästa yngelfodret under de första två veckorna är artemianauplier, speciellt om fiskarna har gula/röda eller oranga färger (se avsnittet om färgfoder). För lite äldre yngel kan en blandning av räkor med skal, spirulina, fet fisk (sill, makrill, ål) och gröna ärtor användas. Blandningen, som inte skall innehålla några bindemedel, djupfryses i lagom stora påsar. Djupfrysta bosminer och Cyklops är också mycket bra yngelfoder. Är det yngel som äter alger, som exempelvis mbunasyngel, kan varmvita lysrör användas för att befrämja algtillväxten.
Ynglen skall helst matas flera gånger varje dag, ju oftare desto bättre. Eftersom ynglen har en liten mage töms den snabbt och skall helst kontinuerligt fyllas på med ny mat. Tilläggas kan att ynglen växer fortare ju större akvariet är och om man byter vatten ofta.
Variation och mängd
I nästan alla akvarieböcker brukar det stå att fodret skall vara varierat, men vad varierat foder egentligen är brukar aldrig förklaras närmare. Med två sinsemellan olika foder, som var och en för sig är bra, har man i alla fall kommit en bra bit på vägen. Ges bara en enda typ av foder är däremot risken stor att någon viktig vitamin eller något mineral saknas, oavsett hur bra fodret i övrigt är. Naturligtvis är det bättre ju fler fodertyper man kan bjuda på.
Får fiskarna under en lång tid bara äta en viss typ av foder, blir de ”beroende” av smaken och konsistens hos det fodret. Får de sedan en annan typ av foder kan det hända att de inte äter den, eftersom de inte känner igen det nya fodret som mat. Fiskarna kan vänjas vid ett nytt foder genom en svältkur under 3-4 dar, följt av utfodring med enbart det nya fodret.
Ynglen skall matas minst 2 gånger om dan. De vuxna fiskarna däremot mår bara bra av en svältdag i veckan och en och annan längre svältperiod på 2-3 dagar.
Avslutning
Det finns säker mycket mer att säga om foder till fiskar, jag har bara skummat lite grand på ytan. Jag hoppas emellertid att artikeln inspirerat läsaren till att tillverka sin egen fiskmat. Det foder man tillverkat själv av bra råvaror är nämligen oftast överlägsen det fiskfoder som finns att köpa i akvarieaffärerna, och dessutom billigare!
Myten om att levandefoder är det bästa fiskfodret hoppas jag också är avslöjad, vilket kan vara en tröst för oss lata fåtöljakvarister…
Till slut vill jag rikta ett stort tack till Bent Christensen, Kjell Fohrman och Lasse Forsberg, som tog sig tid att läsa mitt manuskrip, rättade de värsta grodorna och som kom med värdefulla tips. Bent, är doktorand på institutionen för ekologisk zoologi på Umeå universitet.
Lycka till med matningen!
Referenser
Riel, Rudiger & Baensch, Hans A. (1983) ”Kosttabell, Akvariets lexikon sjunde upplagan” (översättning av Ernst Abramson/Britt-Marie Andersson. Esselte Studium.
Christensson, Ingrid & Sundling (1987) ”Mera näringskunskap”
Jörgensen, Jörgen (1983 och 1985) ”Mitt fiske-kök”. Akvariet nr 5-7 1983 . Ciklidbladet nr 7-9 1985.
Dahlgren, Torsten (1985) ”Vattenlösliga vitaminer, näringslära och fiskarnas bristsjukdomar”. Akvariet nr 6-7 1985.
Watson, Ian (1988) ”Basic Cichlid Biology part 4. Enegetics” Cichlidae sept 1988.
(1987) ”Förekomst av salmonella i fryst och levande akvariefiskfoder”. Svensk
veterinärtidning, sid 735-738.
(1989) ”Vitamin B12 i alger och fermenterade livsmedel”. Vår föda nr 1-2 – 1989, sid 37-41.
Reklam och faktamaterial om spirulina från firman Naturprodukter, Örebro.
(1988) ”Oppsiktsvekkende stabilitet og tilgjengeligelighet”. Nordisk aquakultur, nr 3 – 1988, sid 28-29.
Konings, Ad (1989) ”Malawi cichlids in their natural habitat”.