En ciklid med punkig attityd
Artikel av: Michael Persson
Neolamprologus caudopunctatus, hona i förgrunden och hane i bakgrunden. Foto: Michael Persson
Det finns ciklidarter som skriker efter uppmärksamhet med sina distinkta färger. Dit hör normalt inte de snäckskalslekande cikliderna i Tanganyikasjön, som inte främst är kända för sin färgprakt utan snarare för sitt fascinerande lekbeteende. Med sin gula ryggfena och iögonfallande klarblå ögon sticker Neolamprologus caudopunctatus dock ut från mängden. Men ska man vara petig så är det faktiskt inte en “äkta” snäckskalslekande art. Det är en grottlekande substratruvare som i brist på lämpliga lekgrottor kan använda tomma snäckskal. Den är också lite större än de mer utpräglade snäckskalslekande arterna.
Bakgrund
Vetenskapligt heter arten idag Neolamprologus caudopunctatus, men den beskrevs ursprungligen som Lamprologus caudopunctatus av Max Poll 1978. När Colombé och Allgayer 1985 genomförde en större revision av släktet Lamprologus flyttades den till det nya släktet Neolamprologus. Trots detta hänger det gamla namnet ofta kvar inom akvariehobbyn. Artepitetet caudopunctatus är hämtat från latinets caudo (svans) och punctatus (fläckig), vilket syftar på prickarna i stjärtfenan. I Sverige finns inget etablerat handelsnamn, men i USA kallas den ofta för “Caudo Punk” eller “Punk cichlid” vilket anspelar på artepitetet och artens kaxiga uppsyn.
Det finns inga säkra uppgifter om när arten introducerades för akvariehobbyn. Enligt en artikel i Ciklidbladet (Thurén 1983) dök den upp i Sverige för första gången under 1982. Sedan dess har den etablerat sig och är numera relativt vanlig och populär inom hobbyn.
Arten förekommer i den sydligaste delen av Tanganyikasjön, främst längs Zambias kustlinje, men även i de södra delarna av Kongo-Kinshasa och Tanzania. Populationerna i Tanzania kan dock visa sig utgöra en egen art (Konings 1998). Artens typlokal anges som Cape Kabeyeye öster om Kasaba i Zambia.
Punkig attityd
Neolamprologus caudopunctatus har en relativt hög kroppsform och grundfärgen är ljust beige till svagt rosatonad. Fjällen är pärlemorskimrande med beigefärgade kanter. Stjärtfenan har rader av mörka punkter med en blå ton emellan; det är dessa punkter epitetet caudopunctatus refererar till. Bukfenorna är genomskinliga med en varierande blå ton. Ryggfenan är nästan helgul med små blå fält i den bakre delen av fenan. Hos vissa populationer går ryggfenan mer mot det orangeröda hållet. Ögonen är alltid iögonfallande klarblå.
Arten blir upp till 7-8 centimeter lång. Könsskillnaderna är de typiska för små lamprologiner: hanen är större och får lite mer utdragna fenor, medan honan är mindre, mer kompakt och inför lek ofta visar en tydligare rund buk samt en synligt bredare könsöppning. I en grupp unga fiskar ser alla nästan identiska ut; det är först när de börjar bilda par och skapa rangordning som könsfördelningen klarnar. Hos vuxna individer finns dock en tydlig könsskillnad som ofta förbises: hanarna får en gul kant på stjärtfenan, vilket honorna saknar. Den gula kanten varierar mellan individer, från att hela kanten är gul till bara en liten del.
Men det mest karakteristiska är ändå hållningen. Det är få fiskarter som har den stolta och självsäkra hållningen som Neolamprologus caudopunctatus har; den simmar nästan ständigt med ryggfenan fullt utsträckt. Därför känns det amerikanska smeknamnet ”punk-ciklid” som ett självklart och passande namnval. I samband med lekförberedelser, och när den har ägg och yngel, framträder dessutom ofta ett mönster med 6-7 tvärgående bruna band längs kroppen.
Neolamprologus caudopunctatus, vuxna hanar känns igen på stjärtfenans gula kant. Foto: Michael Persson
Den naturliga livsmiljön
Till skillnad från de renodlade snäckskalslekarna vid sandbottnarna eller de revirbundna arterna bland klipporna, föredrar Neolamprologus caudopunctatus övergångszonen däremellan. I gränslandet där sand möter sten hittar man dem vanligen på 5–20 meters djup. Här lever de i mindre grupper eller lösa stim strax ovanför botten. Som pelagiska jägare i gränsskiktet mot den öppna vattenmassan söker de ständigt efter små kräftdjur och zooplankton.
Vattnet i Tanganyikasjön är hårt, alkaliskt och syrerikt. På de platser där arten förekommer har man uppmätt pH-värden mellan 7,8–8,8 och totalhårdheten ligger stadigt inom spannet 11–17 °dH. Denna stabila miljö innebär att arten har en begränsad anpassningsförmåga till snabba svängningar. I akvariet bör man därför sträva efter att hålla stabila vattenvärden och en jämn temperatur.
Beteende – diskret men bestämd
Neolamprologus caudopunctatus är trots sin hårda image en förhållandevis fredlig ciklid. Den är varken särskilt aggressiv eller blyg – den ligger någonstans mittemellan. Till skillnad från en del andra lamprologiner terroriserar den inte hela akvariet, men den är heller ingen fegis som viker undan när andra akvarieinvånare kommer in i dess revir. Bortsett från att skydda sin avkomma ser man den nästan aldrig göra några aggressiva utfall.
Arten är monogam – både socialt och genetiskt. Fältstudier med genetiska analyser visar att paren är trogna varandra och fortplantar sig enbart med sin partner. I naturen lever de i mindre grupper där varje par försvarar ett litet revir som delvis överlappar grannens. I akvarium fungerar unga fiskar bra i grupp, men när de blir könsmogna etablerar varje par sitt eget revir.
Aggressiviteten består främst i att mota bort andra fiskar från reviret, men den ökar markant i samband med lek – då jagas alla fiskar som kommer nära lekgrottan eller snäckan bort med bestämdhet. Arten fungerar därför bäst tillsammans med tanganyikaciklider som uppehåller sig i andra delar av akvariet, exempelvis Julidochromis bland stenarna eller Cyprichromis och Paracyprichromis högre upp i det fria vattnet. Genom att välja fiskar som använder olika zoner i akvariet minskar konkurrensen och risken för konflikter.
Mina erfarenheter
De gånger jag haft arten har den alltid haft sällskap av Julidochromis, vilket är en väl fungerande kombination. För tillfället håller jag två par i ett akvarium på 150 liter tillsammans med två par av Julidochromis sp. ’kombe’ och fyra stycken Synodontis petricola. Akvariet är inrett med stenuppbyggnader längs bakgrunden och öppna sandytor med tomma snäckskal i den främre delen. I akvariet finns skal från både Neothauma tanganyicense och den lite större havssnäckan Rapana venosa. Neolamprologus caudopunctatus väljer uteslutande de större snäckskalen. Det har blivit en naturlig uppdelning där jullarna håller till bland stenarna medan Neolamprologus caudopunctatus håller sig över den öppna sandytan.
De två paren av Neolamprologus caudopunctatus har i sin tur delat upp sandytan i varsin halva. Paret i den ena änden befinner sig i ständiga lekförberedelser och gräver en håla under en sten – hittills utan att det resulterat i lyckad lek. Paret i den andra änden har valt ett skal av havssnäckan som lekgrotta och har under det senaste året genomfört fem lekar som resulterat i frisimmande yngel.
Akvariet
För ett ensamt par rekommenderas ett akvarium på minst 75–100 liter. En stor bottenyta är viktigare än den exakta volymen. För att ge arten rätt förutsättningar att trivas och visa sina naturliga beteenden bör akvariet vara minst 80–100 centimeter långt. Om man vill hålla mer än ett par, eller hålla dem i sällskap med någon annan art, bör ett akvarium på 150 liter ses som ett minimum.
Inredningsmässigt bör botten bestå av fin, gärna ljus sand utan vassa kanter. Det gör fisken bokstavligen lyckligare – den gräver, skapar små vallar, fördjupar grottöppningar och lägger sand på strategiska ställen. Ovanpå sanden byggs stenformationer upp som bildar små grottor, överhäng och skrevor. För att efterlikna övergångszonen kan man tänka sig öppna sandytor som bryts av med klippblock, snarare än ett massivt stenröse.
Arten är i grunden en grottlekare som gärna använder hålrum under eller mellan stenar; snäckskal fungerar som “konstgjorda grottor” och används gärna, särskilt av honorna, men det är inte en renodlad snäckskalslekande ciklid på samma sätt som Neolamprologus multifasciatus eller N. similis. Om man vill att de ska leka i snäckskal ska man tänka på att skalen behöver vara lite större än skalen från vinbergssnäckan. Man kan också använda lerkrukor med hål i botten som lekgrottor. Krukorna vänds då upp och ned och ingångshålet anpassas i storlek så att fiskarna precis får plats att ta sig genom hålet. Krukorna kan gömmas bland stenar om man eftersträvar ett mer naturligt utseende på inredningen.
Lekbeteende
När ett lekpar har etablerat sig brukar de “möblera” sin del av akvariet. De väljer ut en lämplig lekgrotta. Det kan vara en grävd springa under en sten, en skreva mellan stenar, ett utvalt snäckskal eller en annan lämplig hålighet. De börjar gräva intensivt och sand flyttas, ofta byggs små vallar upp framför ingången som justeras tills den är precis så stor att honan kommer in, men ingen större inkräktare.
Honan fäster sedan äggen i taket eller på en vägg inne i grottan. Vanligtvis är det runt 100 ägg, men hos stora honor kan det vara betydligt fler. Därefter befruktar hanen äggen från utsidan, ofta i flera korta sekvenser, och däremellan jagar han bort inkräktare från reviret.
Äggens inkubationstid är beroende av vattentemperaturen. Vid 26°C kläcks äggen efter cirka 72 timmar till larver som hänger kvar i grottan med sin gulesäck. Föräldrarna vaktar då området intensivt och håller allt och alla borta från ingången. När ynglen blir frisimmande håller de sig tätt intill grottan eller snäckskalet, ofta ovanför en noga utformad sandvall. Honan ansvarar för ”barnkammaren” och ser till att ynglen håller sig samlade, medan hanen patrullerar det yttre reviret.
Ynglen är ganska robusta och tar gärna nykläckt artemia, cyclops och finfördelade flingor redan från tidig ålder. Tillväxten är inte blixtsnabb, men stabil. Föräldrarna accepterar ofta att äldre kullar stannar kvar i reviret samtidigt som nya yngel kläcks, och det är inte ovanligt att se yngel i flera olika storlekar inom samma parrevir. Under uppväxten är det en fördel om det finns en god tillgång till snäckskal där ynglen snabbt kan söka skydd när ett hot närmar sig. Ynglen blir könsmogna vid en ålder av 12-15 månader när de är 5-6 centimeter stora.
En omtvistad art
Det har genom åren tvistats om Neolamprologus caudopunctatus är en egen art eller en geografisk variant av Neolamprologus leloupi. De morfologiska skillnaderna är små och det är främst färgmönstret som skiljer arterna åt. Det som talar för att det är två separata arter är att de samexisterar på en 6 mil lång sträcka längs den kongolesiska kusten. Inom det överlappande utbredningsområdet utnyttjar arterna olika djupzoner, vilket minimerar konkurrensen om resurser och reducerar risken för hybridisering.
Som nämndes i inledningen har Ad Konings dessutom föreslagit att de tanzaniska populationerna av Neolamprologus caudopunctatus ska betraktas som en egen art – Neolamprologus sp. ’caudopunctatus kipili’. Kipili-varianten har en lägre kropp, ett längre huvud och märkbart större ögon än den typiska Neolamprologus caudopunctatus från Zambia.
Sammanfattning
Det sägs ofta att den inbitne tanganyikafantasten med åren ofta drar sig mot allt mer beige- eller gråfärgade fiskar, för att istället värdesätta arter med intressanta beteenden. Då känns Neolamprologus caudopunctatus som ett självklart val. Visst, den är övervägande beigefärgad – men med en ständigt utsträckt gul ryggfena, klarblå ögon och en hållning som utstrålar total likgiltighet inför vad omvärlden tycker.
Den är måttligt aggressiv och dess ringa storlek gör att den kan hållas i relativt små akvarier. Den leker gärna, tar hand om sina yngel med engagemang och bjuder på beteenden som aldrig riktigt slutar vara fascinerande.
Om punk är en attityd snarare än ett utseende – då passar smeknamnet utmärkt!
Källor och referenser
Konings, Ad (1998). ”Tanganyika Cichlids In Their Natural Habitat (2nd edition)”. Cichlidpress.
Colombé, Jean & R. Allgayer. 1985. ”Description de Variabilichromis, Neolamprologus et Paleolamprologus genres nouveaux du Lac Tanganyika, avec redescription des genres Lamprologus Schilthuis, 1891 et Lepidiolamprologus Pellegrin, 1904″. Revue Française des Cichlidophiles. (49):9-28
Tawil, Patrick. (Mar 04, 2014). ”exLamprologus caudopunctatus (Poll, 1978)”. Cichlid Room Companion. Hämtad Feb 26, 2026, from: https://cichlidae.com/species.php?id=91
Thurén, Bo (1983) “Lamprologus caudopunctatus”. Ciklidbladet.