De östafrikanska sjöarnas fläskläppar
Artikel av: Michael Persson
Haplochromis chilotes, en ciklid från Viktoriasjön med “fläskläpp”. Foto: Michael Persson
Har ni någonsin funderat över varför vissa ciklider från de stora östafrikanska sjöarna utvecklat karakteristiska, förtjockade läppar? Detta är ett fascinerande exempel på konvergent evolution, där liknande egenskaper har uppstått oberoende i olika fiskpopulationer.
Varför har de utvecklat tjocka läppar?
De tjocka läpparna är primärt en anpassning för att söka föda i steniga miljöer, ofta i trånga sprickor och skrevor. Många tjockläppade ciklider lever av hårdskaliga byten som snäckor, musslor, kräftdjur och insektslarver. Man har observerat att fiskar som Lobochilotes labiatus från Tanganyikasjön använder sina läppar för att täta sprickor mellan stenar.
Genom att pressa läpparna mot underlaget och sedan snabbt expandera munhålan, skapas ett undertryck som suger ut bytet från dess gömställe. För mindre byten kan de suga in dem direkt, men för större snäckor kan de använda läpparna för att greppa och vända bytet innan det sväljs eller spottas ut. Denna raffinerande metod hjälper dem att utnyttja födokällor som är otillgängliga för andra fiskar.
Andra möjliga funktioner
Utöver födosök finns andra teorier om läpparnas funktion. En teori är att de fungerar som en stötdämpare, som skyddar fisken från mekaniska stötar när den arbetar mot stenar under födosöket. En äldre teori är att läpparna innehåller sensorisk vävnad för att hitta byten. Även om vissa studier har funnit viss sensorisk vävnad hos specifika arter som Otopharynx pachycheilus, har man generellt inte kunnat bekräfta detta som huvudfunktion för de flesta tjockläppade arterna. Istället verkar deras primära roll vara mekanisk, kopplad till att greppa och suga upp föda.
Kroppsformen följer funktionen
Denna speciella födosöksstrategi har lett till att tjockläppade ciklider ofta utvecklat en särskild kroppsform, med ett mer spetsigt huvud, en något smalare kropp och en större mun. Dessa egenskaper tros vara fördelaktiga för att navigera och söka föda i trånga klippsprickor.
Abactochromis labrosus, den enda av Malawisjöns mbunas med förstorade läppar. Foto: Christian Alfredsson
Vad består de tjocka läpparna av?
De tjocka, svullna läpparna består främst av mjuk bindväv – ungefär som den mjuka vävnaden under huden. Forskare har upptäckt att dessa läppar innehåller speciella proteiner som fungerar lite som svampar – de kan suga upp och hålla kvar mycket vatten. Det är därför läpparna blir så stora och får sin geléliknande konsistens (Colombo et al. 2013).
Dessa vattenupptagande proteiner kallas proteoglykaner och fungerar som ett slags byggnadsställning för cellerna i läpparna. Tänk dig det som ett stödjande ramverk som håller allt på plats samtidigt som det gör läpparna mjuka och svampiga.
Det intressanta är att forskare också har hittat en särskild “växtsignal” i kroppen som kallas Wnt-signalvägen. Denna signal säger åt läpparna att producera mer av de vattenupptagande proteinerna, vilket gör att läpparna växer och blir ännu tjockare (Machii et al. 2024).
Det som är fascinerande är att denna process börjar redan när fisken är ung – kroppen startar alltså tidigt med att bygga upp de karakteristiska tjocka läpparna som arten är känd för.
Hur har de tjocka läpparna utvecklats?
Utvecklingen av tjockläppade former är ett utmärkt exempel på konvergent evolution, där liknande egenskaper uppstår oberoende i olika släktlinjer som svar på liknande miljökrav. Även om cikliderna i de östafrikanska sjöarna och de i Centralamerika är separerade av cirka 100 miljoner års evolution, har de utvecklat liknande läppstrukturer och kroppsformer för att utnyttja samma typ av födokällor i steniga habitat.
Det fascinerande är att denna konvergens inte bara är ytlig. Studier har visat att även på gennivå finns det likheter. Samma uppsättning gener, relaterade till bildandet av lös bindväv och den extracellulära matrisen, verkar ha aktiverats oberoende i olika tjockläppade linjer för att bygga denna speciella form. Detta antyder att det finns vissa “evolutionära genvägar” eller underliggande genetiska mekanismer som gör att vissa anpassningar är mer sannolika att uppstå upprepade gånger när liknande selektionstryck är närvarande.
Exempel på tjockläppade arter
Nästan alla de stora östafrikanska sjöarna hyser minst en tjockläppad ciklidart.
I Tanganyikasjön är den mest kända arten Lobochilotes labiatus.
Malawisjön är särskilt rik på tjockläppade arter, som Abactochromis labrosus, Cheilochromis euchilus, Lichnochromis acuticeps, Otopharynx pachycheilus, Placidochromis milomo, Protomelas ornatus, Protomelas sp. ‘hertae’ och Protomelas sp. ‘mbenji thick lips’ .
I Victoriasjön finns Haplochromis chilotes.
Edwardsjön har nyligen också visat sig hysa två tjockläppade arter: Haplochromis labiatus och den nyligen beskrivna Haplochromis lobatus sp. nov..
Placidochromis milomo, en annan malawiciklid med förstorade läppar. Foto: Michael Persson
Hur kan man gynna tillväxten av läpparna i akvarium?
Detta är en viktig fråga för akvarister som vill bibehålla sina tjockläppade cikliders naturliga utseende. Forskning har visat att läpparnas storlek och fyllighet är starkt kopplade till fiskens naturliga födosöksbeteende. I naturliga miljöer, där dessa fiskar konstant pressar och gnider sina läppar mot hårda underlag för att få tag på föda, stimuleras läppvävnadens tillväxt.
Tyvärr ser man ofta att tjockläppade ciklider som hålls i akvarium utvecklar mindre markerade läppar, och vildfångade exemplar kan till och med förlora en del av sin läppvolym i fångenskap. Detta beror sannolikt på att de inte utsätts för samma mekaniska stimulans som i naturen när de får standardfoder serverat.
För att bäst gynna läpptillväxten hos dina tjockläppade ciklider i akvariet, bör du fokusera på att efterlikna deras naturliga miljö och födosöksstrategi:
Inredning – Se till att akvariet innehåller gott om stenar, klippformationer och sprickor där fiskarna kan utforska och söka föda. Ju mer de måste arbeta med sina läppar mot underlaget, desto bättre.
Foder – Erbjud foder som uppmuntrar till det typiska “sugbeteendet” från hårda ytor. Små bitar av fryst foder eller granulat som kan fastna i sprickor på inredningen kan vara effektivt. Försök att introducera levande eller frysta små ryggradslösa djur (som dafnier eller mygglarver) på ett sätt som kräver att fisken aktivt söker och suger ut dem från gömställen.
Kom ihåg att läpparnas utveckling också har en genetisk komponent, och att graden av tillväxt kan variera mellan individer och arter. Ett exemplar kanske inte utvecklar lika tjocka läppar som ett annat, även under liknande förhållanden.
Slutsats
Genom att förstå tjockläppade cikliders unika ekologi och genetik kan vi som akvarister bättre tillgodose deras behov och förhoppningsvis bidra till att bibehålla den fantastiska läpputvecklingen som gör dem så speciella. Deras läppar är inte bara en estetisk detalj utan ett levande bevis på evolutionens mångsidighet och precision.
Källor och referenser
Colombo, M., Diepeveen, E.T., Muschick, M., Santos, M.E., Indermaur, A., Boileau, N., Barluenga, M. & Salzburger, W. (2013). The ecological and genetic basis of convergent thick-lipped phenotypes in cichlid fishes. Molecular Ecology, 22(3), 670-684.
Konings, A. (2005). Tjockläppade ciklider från Malawisjön. Ciklidbladet.
Machii, N., Hatashima, R., Niwa, T., Taguchi, H., Kimirei, I.A., Mrosso, H.D.J., Aibara, M., Nagasawa, T. & Nikaido, M. (2024). Pronounced expression of extracellular matrix proteoglycans regulated by Wnt pathway underlies the parallel evolution of lip hypertrophy in East African cichlids. eLife, 13, RP99160.
Vranken, N., Van Steenberge, M., Kayenbergh, A. & Snoeks, J. (2020). The lobed-lipped species of Haplochromis (Teleostei, Cichlidae) from Lake Edward, two instead of one. Journal of Great Lakes Research, 46(5), 1079-1089.