Pseudotropheus williamsi

Günther, 1894

Pseudotropheus williamsi, hane vid Chizumulu Island.

Foto: Ad Konings

Snabbfakta

Grupp: Malawiciklider – Mbuna-gruppen

Max Storlek: 17 cm

Minsta akvarievolym: 400 liter

Temperatur: 23 –

27 °C

pH: 7.5 –

8.5

Nära hotad (NT)

Handelsnamn och synonymer

Pseudotropheus williamsi beskrevs vetenskapligt som Chromis williamsi av Albert Günther år 1894. Under en period räknades den till släktet Tilapia. Tidigare har flera populationer som ”Chisumulu”, ”Khuyu” och ”Maingano” klassats som underarter, men idag ses dessa som samma art.

Vad namnet betyder

Släktnamnet Pseudotropheus är sammansatt av grekiskans ”pseudes” (falsk) och ”tropheus” vilket syftar på likheten med släktet Tropheus från Tanganyikasjön.. Artepitetet williamsi hedrar Joseph Alfred Williams, en anglikansk missionär som samlade in typexemplaret under en expedition till Brittiska Centralafrika på 1890-talet. Williams öde är tragiskt förknippat med sjön; han drunknade i Malawisjön 1895 tillsammans med biskop Chauncy Maples när deras båt kapsejsade i en storm.

Utbredning

Artens huvudsakliga utbredningsområde är koncentrerat kring öarna Likoma och Chizumulu. Typlokalen anges som Malawisjön utan att preciseras närmare. Det finns även snarlika populationer längs sjöns nordöstra kuster, vid platser som Makonde och Manda. Dessa ses som en egen, ännu inte beskriven art.

Storlek och utseende

Detta är en av de större och kraftigare mbuna-arterna. I naturen blir hanarna omkring 15 cm medan honorna i regel är lite mindre. I akvarium med god tillgång till föda kan de växa sig ännu större, upp mot 16–17 cm. Kroppsformen är robust och typisk för mbunas, med en mun som sitter något lågt, perfekt anpassad för att söka föda bland klipporna.

Könsskillnaderna är tydliga hos vuxna individer. Hanarna får en enfärgat blå grundfärg. Det säkraste kännetecknet för arten är de tjocka, svarta banden längs kanterna på rygg- och analfenan, samt de tydliga äggfläckarna på analfenan.

Honorna är betydligt mer diskret färgade och saknar hanarnas intensiva lyster, vilket gör dem svåra att skilja från honor av andra närbesläktade arter. Som ungdjur har både hanar och honor ett mönster av uppbrutna horisontella linjer. Hos några populationer kan detta mönster saknas. Den närbesläktade, ännu ej beskrivna arten Pseudotropheus sp. ‘williamsi north’ skiljer sig markant genom att ha en mer gulaktig grundfärg.

Foder

I sin naturliga livsmiljö livnär sig Pseudotropheus williamsi främst av ”aufwuchs” – biomattan av alger och småorganismer som täcker stenarna. Den är dock anpasslig och en skicklig jägare som gärna äter djurplankton i öppet vatten.

I akvarium är den mycket matglad och accepterar de flesta foder. En bas av vegetabiliskt flingfoder eller pellets (gärna med spirulina) bör kompletteras med fryst foder som räkmix eller artemia och cyclops. Eftersom arten är glupsk och lätt blir överviktig är det viktigt att inte övermata; ge hellre små portioner oftare än sällan och mycket.

Naturlig miljö

Arten trivs bäst i den övre delen av klippzonen där vattnet är turbulent och syrerikt. Den lever mitt i bränningarna bland stora stenblock och klippskrevor, en miljö som erbjuder både skydd och rikligt med föda. Här lever den på grunt vatten, oftast på mellan två och tre meters djup.

Akvarium

Eftersom Pseudotropheus williamsi är en stor, aktiv och revirhävdande art rekommenderas ett akvarium på minst 400 liter för en mindre grupp. Vill man hålla flera hanar tillsammans krävs ännu mer plats, eftersom hanarna håller stora revir.

Inredningen ska efterlikna den naturliga klippbiotopen med massor av stenar som bildar grottor, skrevor och siktbarriärer. Det är viktigt att stenarna ligger stadigt, eftersom dessa fiskar kan gräva en del.

Lek

Arten är en maternell munruvare. Hanarna är extremt territoriella under lekperioden och kan försvara områden som är flera meter i diameter i naturen. Leken sker genom att paret cirklar runt varandra, ofta mot botten eller en flat sten. Honan lägger ägg som hon genast plockar upp i munnen, varpå hanen befruktar dem.

Honan ruvar äggen i munnen i cirka tre veckor. Honan fortsätter ofta att skydda ynglen någon vecka efter att hon släppt ut dem första gången. Vid fara låter hon ynglen simma tillbaka in i munnen. Ynglen är ganska stora och visar tidigt det typiska fläckiga mönstret. Kullstorlekarna varierar vanligtvis mellan 20 och 60 yngel.

Allmänt

Pseudotropheus williamsi är en art som på grund av sin storlek och aggressivitet ställer krav på utrymme. Som sällskap bör man välja andra robusta och tuffa mbunas, exempelvis Labeotropheus eller större arter av Metriaclima.

Arten är idag rödlistad som ”Nära hotad” (Near Threatened) av IUCN på grund av överfiske och miljöförändringar, vilket gör den till en viktig art att bevara inom hobbyn.

Pseudotropheus williamsi, hane vid Maingano Island.