Cynotilapia zebroides

Johnsson, 1975
Cynotilapia zebroides, hane vid Cobwé i Moçambique.
Foto: Ad Konings

Snabbfakta

Grupp: MalawicikliderMbuna-gruppen
Max Storlek: 12 cm
Minsta akvarievolym: 250 liter
Temperatur: 23 –
27 °C
pH: 7.5 –
8.5
Livskraftig (LC)

Handelsnamn och synonymer

Cynotilapia zebroides beskrevs ursprungligen som Microchromis zebroides av Donald Johnson år 1975. Tidigare har den klassats som en variant av Cynotilapia afra. Vanliga handelsnamn är Cynotilapia ”Chimata”, ”Edwardi Type Afra”, ”Ewarti”, ”Red Top Afra” och ”White Top Afra”.

Vad namnet betyder

Cynotilapia är sammansatt av grekiskans ”kyōn” (hund) och ”tilapia”, som är ett annat ciklidsläkte. Det refererar till de stora, hundliknande tänderna som kännetecknar släktets arter. Artepitetet zebroides syftar på artens zebrarandiga mönster.

Utbredning

Arten förekommer över stora delar av Malawisjön. Längs den västra kusten finns den mellan Mbenji Island och Chilumba, och på den östra kusten från Makanjila Point i söder ända upp till den norra änden av sjön. Den har också introducerats vid Thumbi West Island och Otter Island där den etablerat bestånd. Typexemplaren för artens vetenskapliga beskrivning samlades in utanför Likoma Island.

Storlek och utseende

Cynotilapia zebroides är en relativt liten men robust ciklid med en kompakt kroppsform, även om den är något slankare än de flesta ”zebra”-typer. I sin naturliga livsmiljö blir hanarna sällan större än 10 cm, medan honorna vanligtvis är något mindre. I akvarium med konstant tillgång på näringsrik föda kan de växa sig något större, upp mot 12 cm.

Dominanta hanar får en intensivt blå grundfärg med skarpa svarta tvärband. Beroende på geografisk variant kan ryggfenan lysa i rött, gult, vitt eller blått, vilket skapar en distinkt kontrast mot den mörka kroppen. Den inom hobbyn populäraste varianten från Cobwé (stavas ibland Cobué) har gula fält på rygg och huvud. Honorna är betydligt mer diskret färgade i en gråbrun eller blågrå färgskala, från ljusbruna till gråblå med tvärgående ränder, vilket gör könsskillnaden tydlig. Även underordnade hanar kan anta en honliknande färg för att undvika revirhävdande hanar.

Foder

I sin naturliga miljö skiljer sig Cynotilapia zebroides från många andra mbuna genom att vara en utpräglad planktonätare. Tack vare sina glesa tänder är de inte byggda för att skrapa alger på samma sätt som exempelvis Labeotropheus. Istället samlas honor och icke-revirhävdande hanar i stora stim några meter ovanför bottnen där de plockar djur- och växtplankton från det fria vattnet. De revirhävdande hanarna, som är bundna till sina grottor, äter dock mer varierat och betar även “aufwuchs” – algmattan på stenarna – samt små insektslarver.

I akvarium är de matglada och accepterar det mesta, men för att hålla dem friska och undvika magproblem bör basfödan vara av vegetabilisk karaktär, såsom spirulinaflingor eller räkmix med högt grönsaksinnehåll. Detta kan kompletteras med frysfoder som cyklops eller artemia.

Naturlig miljö

Arten förekommer i olika miljöer men föredrar övergångszonen mellan klippor och sandbotten, där klipporna ofta är täckta av ett lager sediment. De rör sig gärna på djup mellan 10 och 20 meter, men kan påträffas både grundare och betydligt djupare än så. På dagtid syns ofta stim av honor och icke territoriella hanar som söker föda i det öppna vattnet ovanför stenformationerna, medan de drar sig in mot klippskrevorna för skydd när mörkret faller.

Akvarium

För att Cynotilapia zebroides ska komma till sin rätt krävs ett akvarium med en volym på minst 200–250 liter och en längd på 120 cm. Inredningen bör bestå av rikligt med stenar som bildar grottor och naturliga revirgränser, men det är lika viktigt att lämna öppna simytor där honorna kan röra sig fritt. Bottenmaterialet bör vara sand eller finkornigt grus, vilket uppskattas när hanarna gräver sina lekgropar.

Lek

Arten är en maternell munruvare med en normal kullstorlek på mellan 15 och 35 yngel. Leken föregås av att hanen lockar honan till en förberedd plats, ofta en grop i sanden eller en plan stenyta, genom att visa upp sina färger och vibrera med kroppen. Under själva leken lägger honan äggen som hon genast plockar upp i munnen.

Befruktningen sker genom att honan nafsar efter de så kallade äggfläckarna på hanens analfena, samtidigt som hanen släpper ut mjölke. Honan ruvar sedan äggen och de kläckta larverna i ungefär tre veckor. Under denna tid äter hon ingenting. När ynglen är redo släpps de ut bland stenarna för att klara sig själva, även om honan kan ta in dem i munnen igen vid fara under den första tiden.

Allmänt

Eftersom hanarna är revirhävdande är det bäst att hålla en hane tillsammans med en grupp på tre till fyra honor. Detta sprider ut hanens uppvaktning och minskar stressen på de enskilda honorna. Vill man hålla flera hanar krävs ett betydligt större akvarium med många siktbarriärer. Lämpligt sällskap är andra mbunas som skiljer sig i färgsättningen för att undvika onödig aggression.

Håll aldrig olika geografiska varianter av arten eller närbesläktade arter i samma akvarium, då risken för hybridisering är mycket stor.
Cynotilapia zebroides, hane från Cobwé i Moçambique.
Foto: Michael Persson
Cynotilapia zebroides, hane från Cobwé. i Moçambique
Foto: Niclas Olausson