Det var som om eländet aldrig ville ta slut sommaren 2005. Först hade vi lyckats pricka in sommarens absolut sämsta veckor med vår semester. Ibland funderade man på om man inte borde vara utrustad med gälar när regnet öste ner som värst. Sen kom nästa bakslag, hela familjens favorithusdjur "den stora blå" gick bort.

"Den stora blå" var en Aulonacara hueseri-hane som hade blivit som en kär familjemedlem och därför förärats med ett smeknamn. Namnet hade den fått eftersom den var just storväxt och blå, men också för att det förde tankarna till de båda envisa fridykarna Jaques och Enzo i en av mina favoritfilmer - "Det stora blå". Den mest utmärkande egenskapen hos denna A. hueseri-hane var nämligen hans enorma envishet.

Soten gjorde honom till änkling
Historian om "den stora blå" börjar redan 1992. Jag hade precis startat upp ett 375-liters akvarium efter en flytt och behövde därför lite nya ciklider att fylla det med. Jag begav mig till akvarieaffären i Stoby där jag fick hjälp av Lasse att plocka ihop en lämplig sammansättning med ciklider efter mina önskemål. Det blev Metriaclima estherae, Protomelas taeniolatus "hinderi", Protomelas kirkii, en Aulonocara med handelsnamnet "fleim" (jo, det stavades så) och så då A. hueseri.
Jag blev mycket nöjd och allting var frid och fröjd i akvariet. P. kirkii-hanen växte och blev en av de allra vackraste malawiciklider jag sett med sitt starkt grönskimrande huvud, synd att denna art har blivit så ovanlig i hobbyn.
Så hände det som så ofta händer när man minst anar, bukvattensoten slog till i akvariet. Tyvärr slog det hårt, bl a gick den vackra P. kirkii-hanen och alla A. hueseri-honorna bort.

Tog för sig
Vad gör man då när man sitter där med några olika udda fiskar? Det enklaste brukar vara att flytta dem till akvariet med "överbliven" fisk, och så fick det bli. Här hamnade A. hueseri-hanen tillsammans med diverse olika ciklider som inte passade in i något av de andra akvarierna.
Artsammansättningen var långt ifrån optimal för en ensam och blyg Aulonocara. Det visade sig trots allt fungera och han blev med tiden mer och mer modig och tog för sig allt bättre mot normalt mycket tuffare ciklider.

Soten igen
Som om han inte utsatts för tillräckligt med prövningar så blev han efter ett par år förpassad till ett helt oinrett karantänsakvarium för att ge plats åt yngel. Det nya akvariet saknande bottenmaterial och det enda filtret som fanns där var de små filterpatronerna i ett kraftpaket. Där fick han tillbringa en tid ensam tills jag en dag kom hem med nyinköpt fisk som tillfälligt sällskap åt honom.
Men de nya fiskarna i kombination med den lilla filtervolymen och avsaknaden av inredning blev för mycket och det resulterade i en nitrittopp. "Den stora blå" fick nu vara med om ytterliggare ett utbrott av bukvattensot, men vid det här laget hade han blivit härdad och det var inga som helst problem för honom att stå emot.

Naturligt födosök
Så småningom fick han komma tillbaka till ett akvarium med diverse "överblivna" malawiciklider. Här var det riktig fisksoppa men till övervägande del olika mbunor. Akvariet var inrett med en blandning av faxegrus och marmorkross som bottenmaterial och en stor hög kalksten. Det är kanske inte den optimala miljön för en ciklid som i sin naturliga miljö lever över öppna sandbottnar och lokaliserar sin föda i bottenmaterialet.
Men "den stora blå" var ju en ovanligt envis ciklid, så han gav inte upp. Man kunde ofta se honom stå och sväva strax över botten i hopp om att lokalisera något ätbart, för att sedan slå till och dyka ner med nosen före i det grova gruset.

Blixtsnabb
Han utvecklade också en speciell teknik för att komma åt räkmix i konkurrens med glupska mbunor. Alla som haft mbunor i sitt akvarie vet hur det brukar gå till när ska mata dem, de är väldigt ivriga och är nästan på väg ut ur akvariet innan maten släppts ner. När väl räkmixen släppts ner är de så uppspelta att det tar en stund innan de fattar att det bara är att hugga i.
Detta lärde sig "den stora blå" med tiden, så han placerade sig bara en bit bort och avvaktade lugnt. När räkmixen släpptes ner och alla mbunorna for runt som yra höns siktade han i lugn och ro in sig på den största biten räkmix. När siktet väl var inställt gjorde han en blixtsnabb attack och tog maten mitt framför nosen på de förvånade mbunorna.

Storvuxen
Med hjälp av denna egenutvecklade teknik kunde han alltid äta sig mätt, och i avsaknad av honor kunde han ägna all sin energi åt att äta. Det resulterade i att han växte och blev betydligt större än sina släktingar i Malawisjön, ca 16 cm.
Ibland misslyckades hans attacker när det råkade komma en mbuna mellan honom och räkmixen och han inte hann bromsa in. När han fick en mbuna i gapet hamnade han ofta i svårigheter eftersom han varken kunde spotta ut eller svälja dem. Vid några tillfällen fick jag rädda livet på honom genom att håva upp honom och dra ut halvsvalda mbunor när jag ansåg att han hade simmat omkring med dem för länge.

Nyfiken och envis
Han blev med tiden en riktig personlighet och han var helt orädd. När de andra cikliderna i akvariet blev skrämda och gömde sig bland stenarna så stod han nyfiket kvar och iaktog vad som hände. När jag slamsög bottenmaterialet simmade han hela tiden närgånget efter för att se om jag rörde upp något ätbart.
Det var kanske hans nyfikenhet och envishet som gjorde att han klarade alla prövningar. För visst måste det väl krävas lite extra för att klara alla flyttar, sjukdomsepidemier och att leva i celibat i fel miljö och med fel sällskap under så lång tid?