Ciklider.se


Ciklider
Aulonocara koningsi
Cyphotilapia frontosa
Den stora blå
Fossorochromis rostratus
Grann som en palettciklid

Guide till viktoriaciklider
Hur du får ut snäckskalslekare ur snäckskalen
Hur jag får mina Tropheus att leka
Import av Tropheus
Mysteriet med juvelernas juvel

Nimbochromis - första mötet med rovmalawi
Nimbochromis linni
Nimbochromis venustus
Odjur och godbitar - Lamprologus congoensis
Odlingserfarenheter av Xenotilapia papilio

Skitciklid - eller Afrikas röda guld?
Tre är en för mycket - Tropheus brichardi
Tropheops sp. "chilumba"
Varför är malawiyngel gula?


Andra fiskar
Brycinus longipinnis


Teknik och inredning
Akvarieprojekt 310 liter - AquaTerra
AquaTerra Canyon Rock
Back to Nature moduler
Back to Nature Rocky
Back to Nature Slimline

Bekväma vattenbyten
Borra för enkel ytavrinning
Digital termometer
DIY moduler
Filterkammare

Fötter till akvarieställning
Inredningstips
Storm i ett vattenglas
Ställningsbygge


Foder
"Aufwuchs"-utfodraren
Tillverka din egen räkmix


Besök och resor
Akvariet vid Malmö museer
Besök hos en Tropheus-odlare

Ciklidstämman 2007
Ciklidstämman 2008
Ciklidstämman 2009

En tysklandsresa 2006
Gigantiska rovfiskar och snygga zebror

Ndifuni kupita ku Malaŵi - del 1
Ndifuni kupita ku Malaŵi - del 2
Ndifuni kupita ku Malaŵi - del 3
Ndifuni kupita ku Malaŵi - del 4
Ndifuni kupita ku Malaŵi - del 5


Foto
Ciklidfotografering
Fotoskola del 1 - Exponering
Fotoskola del 2 - Bländare och slutartid
Fotoskola del 3 - Brännvidd och perspektiv
Fototävlingen 2007
Fototävlingen 2008


Vetenskapligt
Artbildning hos Tanganyikasjöns ciklider
Världens mest framgångsrika ryggradsdjur


Övrigt
Skräckblandad förtjusning
Varför är du akvarist?


Recensioner - Böcker
A Guide To The Fishes of Lake Malaŵi National Park
A Guide To The Tanzanian Cichlids of Lake Malawi
Aqualex-catalog Malawisjöns ciklider
Back to nature - Malawi
Back to nature - Malawi 2:a utg.

Back to nature - Tanganyika
Back to nature - Tanganyika 2:a utg.
Biotopakvariet
The Cichlid fishes of Western Africa
Cichlids Yearbook vol. 1

Cikildårsboken vol. 2
Cikildårsboken vol. 3
Cikildårsboken vol. 4
Ciklider från hela världen
Ciklider från Tanganyikasjön

Drömciklider
The endemic cichlids from Madagascar
Lake Malawi Cichlids from Tanzania
Malawiciklider i sin naturliga miljö 3:e utgåvan
Mot Afrikas hjärta

Nyasa-cichlider
Tanganyika Africa´s Inland Sea
Tanganyika cichlids in their natural habitat
Tanganyikaciklidernas hemligheter
Tanganyikasjöns snäckskalslekande ciklider


Recensioner - CD-skivor


Inga än


Sotera artiklar
Sortera efter författare

 

 

 

Mysteriet med juvelernas juvel
Av: Leif Persson Ciklidvännerna i Malmö

En helt vanlig dag i en "ovanlig" källare. Matning med pellets i kar nr 601 - ett av mina ca 130 akvarier - glupska individer som äter nästan allt, och mycket.

Men vad i h-e var det som kom singlande mot botten? Vad det verkligen........ nej, det kan det väl ändå inte........ men det såg ju ut som om calvushonan åt av det.

Snabba beslut, iväg efter en slang att suga med och en plastburk. Ett av de tre jag såg lyckades jag lokalisera och suga upp. Det tog en stund innan jag var övertygad om att det verkligen var ett romkorn. Det var ju så litet, ungefär som rom hos en X. flavipinnis, och kritvitt. Obefruktat var första tanken, men det skulle visa sig att i de antaganden jag haft om den här fisken hade jag fel även på den punkten.

En lång historia
Historien började för en del år sedan då jag och den inte helt obekante Marcus Zadenius gjorde täta besök hos en importör i Tyskland. Det var många godbitar vi fick se och en del av dem fick följa med hem. För varje besök blev det ju två överfarter med båt och taxfree-handel och eftersom nämnde MZ är en mästare på att dupera och charma (jo faktiskt) även kassabiträde så fick man ju ett välfyllt barskåp på köpet.

Efter ett antal turer fick vi veta att nästa gång vi kom skulle vi få se något alldeles extra. Vad kunde det vara? Jo, den fisk som alla pratade om just då men som få hade sett - mer än på bild - Bentochromis tricoti. Det var ett sånt där ögonblick när allt runt omkring står stilla. Man trodde knappt sina ögon. Så många och stora.

Benthochromis tricoti

Foto © Michael Persson
"Juvelernas juvel" - Benthochromis tricoti.

Jag hade visserligen sett några djur hos Kjell Fohrman tidigare, men det här var ändå något alldeles speciellt. De var ju till salu. Man var helt lyrisk och man kände sig nästan lite berusad, men det var kanske inte pga ....... Ni vet hur det kan vara.

När jag fick hem de första djuren och ryktet spred sig fanns det folk som ringde och nästan dreglade i luren. Man ville liksom prata av sig. Nu har väl den värsta hysterin lagt sig och eftersom tillgången på djur då var ganska god har väl många provat på den här mystiska krabaten.

För de allra flesta odlare som jag känner har emellertid djuren dött och man kan väl misstänka att det inte finns så många kvar längre. Rätta mig om jag har fel.

Jag har allt som allt köpt på mig fjorton individer varav en hane och tre honor fortfarande är i livet, plus en hona som jag fått långt senare av Max Björneskov. Tack Max!

Annorlunda beteenden
Jag tänker inte ge mig på att beskriva hur fisken ser ut, utan hänvisar till bilder som ansluter till artikeln ur ciklidårsboken. Beteendet däremot tänkte jag berätta lite om.

Till att börja med behöver den stort simutrymme, helst två meter på alla håll. Nåja, i alla fall på längden. Den är otroligt snabb och när den sätter riktig fart på turbon finns det helt enkelt inte bromssträcka så det räcker. Och när inte karets längd räcker till bär det iväg uppåt. Då kan man tjäna en hel del på att ha täckglas som verkligen täcker.

Inredningen bör bestå av rymliga grottor som den gärna går in och ställer sig i. Det innebär tydligen en viss trygghet och det är viktigt att stenarna inte har några vassa kanter. Lavastenar och liknande ska man således undvika.

Om jag säger att den är lika lättskrämd som den är snabb så är vi rätt nära sanningen. Det beror säkert på att en sån här fisk aldrig får det utrymme som den egentligen kräver. Det är liksom rakt fram som gäller, så när jag får besök har jag vissa förhållningsregler. Gå sakta fram, inga hastiga rörelser och gå sakta därifrån. Dessutom verkar de inte tycka om mörka kläder.

Vit t-tröja eller bar överkropp går bra, men det kan man ju inte begära att alla ska ha. Man skulle kanske om det kommer tjejer försöka förklara att ......., nej det går nog inte. Hur som helst, de märker när någonting inte är som det brukar.

Det som händer när de blir skrämda är att när de sätter fart, kör de emot allt som står i vägen och då är risken stor att de får elakartade mekaniska skador. Speciellt deras stora ögon är utsatta och tyvärr är det ett och annat "vitt öga" som orsakats av ovastående resonemang.

Ett annat udda beteende, som väl fått många att först tappa hakan och sedan jubla, är att de går ganska ofta och tuggar. Men det är i de allra flesta fall bara luft. Varför? Ja, säg det.

Jag nämnde en hona som jag fått av Max Björneskov. Den tuggar i stort sett dagligen. Kanske har den komplex för att den kommer från Danmark. Skämt åsido så är det faktiskt så att det tar en bra stund innan den bryr sig särskilt mycket om maten om den har fått in en riktigt stor luftbubbla. Och då pratar vi om en art som är glupsk.

Det händer att mina andra honor beter sig på liknande sätt, men inte alls lika ofta. Istället gör de tyvärr alltid tvärtom . Alltså äter när de har annat än luft i munnen. Mer om detta längre fram.

På tal om maten så sätter den i sig det mesta bara det är stort nog. Den lär ju vara planktonätare och vuxen Artemia går väl ganska bra, men mindre foder som Cyclops bryr de sig inte nämnvärt om. Då står de bara och blänger på en. Det ska vara mycket mat för den är glupsk.

Hur den beter sig mot småfisk vet jag faktiskt inte, men det verkar inte vara någon rovfisk.

En artikel
Nu tänkte jag berätta om den egentliga orsaken till att den här artikeln blev av. Det har länge tjatats från alla håll och kanter att detta måste du för f-n skriva en artikel om. Jag har väl själv också varit inne på det, men så är det den där berömda tummen som ska loss från ett visst ställe. Dessutom har även jag många strängar på min gitarr (läs lyra), men vad gör man inte när det ringer folk från "bladet" och ber i ett läge där förnamnet tydligen är artikelbrist och efternamnet stavas kris.

Det är nämligen så här att jag har lyckats få yngel av den här mystiska varelsen, som överlevt och växt upp. Det torde vara ganska sällsynt enligt de rapporter som jag fått från olika håll.

Jag passade på att fråga föredragshållaren Frank Wartzel på ciklidstämman i Göteborg i våras, men han visste ingen som hade lyckats i Tyskland. Och då hade han ändå fått i sig en dansk påskdryck som de flesta blir väldigt starka och pratsamma av. Efter det har jag fortfarande inte hört om någon lyckad lek.

Det som nämndes i inledningen blev aldrig till någonting, mer än att romkornet utvecklades till ett yngel som hade gjort sig bättre som propeller. Den bara snurrade runt runt och dog efter ca två veckor. Emellertid ledde det till att jag i fortsättningen höjde uppmärksamheten några snäpp.

Gudarna ska veta att det är nästan omöjligt att se om en hona har rom i munnen eller inte. Och före leken finns inte heller några tecken på vare sig romstinnhet eller, som man är van vid hos andra arter, att honan har "ploppen" ute. Det finns alltså inga tecken som skvallrar om lek. Lättast är det väl om man har tur och får se hanen locka på en hona. Då kan man ju ana att hon kanske tuggar på riktigt. Detta är väl i och för sig inte så ovanligt. Det har man ju hört om att även kolleger har upplevt. Betydligt mer ovanligt är väl att honan "tuggar färdigt".

Jag tror knappast att det har hänt någon gång, dvs i fångenskap. Nej, vill man ha yngel får man försöka fånga in honan efter några dagar, vilket kan vara ett helt företag bara det. När man väl fått henne i håven brukar hon spotta ut rommen självmant. Då gäller det att ta ett stadigt grepp om henne och få henne ur håven. Och man får inte vara rädd för att bli blöt. Det är nästan så att man behöver fylla på vatten när man väl är färdig.

Jag har också märkt att de lämnar ifrån sig en intensivt frän lukt. Något som jag inte upplevt hos andra fiskarter. Ytterligare en udda egenskap.

Benthochromis tricoti

Foto © Michael Persson
Närbild av "juvelens" öga.

Nya försök
Några veckor efter det första misslyckandet fångades en hona som spottade tre romkorn. Dessa kläcktes liksom det första i ett rör med syretillförsel och mögelhämmande medel. Men resultatet blev ungefär det samma. De bar sig konstigt åt och efter ca två veckor hade alla dött. Då började man ju tappa sugen och funderade på vad som var orsaken. Men skam den som ger sig.

Nästa hona spottade ca tio romkorn och vid det här laget var jag trött på alla uppoffringar, så de släpptes rätt och slätt ned i en plastburk på ca en liter med kraftig syretillförsel. Döm om min förvåning, alla kläcktes. De verkar alltså inte speciellt ömtåliga, tvärtom faktiskt.

Sen blev det dags att flytta över dem till en födkasse i ett litet akvarium. Det såg lovande ut till en början, men när gulesäcken började ta slut - vilket sker redan efter 15-17 dagar -, började problemen.

Ingen ville äta av den nykläckta artemian och några av dem hade börjat med "propellerleken". Samtliga dog under loppet av en vecka. Jag bestämde mig då för att lägga projektet på hyllan. Jag hade ju ett antal andra fiskar som pockade på uppmärksamheten.

Under tiden har man gått och funderat och diskuterat med andra om orsaken till att ynglen beter sig så konstigt. Kan det bero på ljuset, temperaturen eller möjligen trycket? De är ju djuplevande så dessa tre faktorer kan ju nog ha en viss betydelse. Sen undrar man ju varför det blir så få yngel med tanke på att romkornen, och även färdiga yngel, är så otroligt små i förhållande till storleken på vuxna djur som blir runt 20 cm.

Som en liten jämförelse kan man väl nämna Haplotaxodon microlepis, som väl är den enda art som tål att jämföras med B. tricoti. Den kan ju få kullar uppåt 200-300 st. Det hade smakat. Jag har hört rykten som säger att honan skulle ruva ynglen i 6-7 veckor och att de då skulle vara runt 3 cm, vilket skulle tyda på att de äter under ruvningsperioden. Dessa påståenden grundas förmodligen på att man tydligen har fångat honor i sjön som spottat ut yngel i den storleken.

Nya tag
Det gick väl nästan två år innan jag började ta tag i det igen. Det var när en hona självmant spottade ut 3 st romkorn i samband med matning. Dessa sögs upp och placerades sedan i ovan nämnda plastburk. Tyvärr möglade ett av dem efter några dagar.

Som jag nämnde börjar problemen när gulesäcken börjar ta slut och de små liven ska börja äta. I det stadiet är de förflyttade till en födkasse i ett litet akvarium, så att man har god uppsikt över utvecklingen. De två som nu fanns kvar såg faktiskt pigga och friska ut jämfört med vad jag tidigare hade fått se. Därför var det extra spännande när jag skulle ge Artemia för första gången. Skulle de äta eller....

Det här låter kanske inte riktigt klokt. Det är klart att de äter tänker väl de flesta. Alla yngel kastar sig ju över Artemia från första gång. Ja, alla mina övriga 50-talet arter gör ju det, men jag måste säga att jag blev rätt så besviken till en början. De rörde inte en fena. Jag stod länge och tittade, men ingenting hände så jag gick vidare med artemian till övriga yngel. Efter en stund kom jag tillbaka och kunde konstatera att någonting hade hänt. De små magarna hade blivit lite rödaktiga. Alltså hade de ätit och på det mest underliga sätt.

De smög fram längs botten på födkassen och liksom pejlade in en vilt flaxande Artemia. I samma ögonblick som de fick in den i munnen tog de ett skutt rakt upp. Man fick känslan av att de famnade i blindo och körde lite på chans.

Kanske är det så att ljuset är för starkt. Inne i munnen på en hona på 50 m djup lär de ju inte bli bländade och skuttet som de tar skulle kunna vara en instinkt de har för att slita loss en bit foder från något som honan förvarar i munhålan.

Dagarna gick och efter ca två veckor släpptes de ut ur födkassen. Tillväxten var god, men fortfarande bar de sig konstigt åt. Stod alltid och tryckte i något hörn, men de åt och det brukar ju tyda på sundhet.

Efter ytterligare ca tio dagar var det emellertid lite si och så med matlusten och tyvärr besannades mina farhågor. Den störste dog och hade då hunnit bli 19 mm lång.

Under tiden hade jag sugit upp ytterligare en "kull". Det känns föresten lite löjligt att kalla det för kull - denna gång två stycken. Händelseförloppet blev ungefär det samma och även här dog den ene efter ett tag.

Efter knappt två månader var det dags igen. En "jättekull" - tre stycken. Historien upprepade sig, d.v.s. endast en överlevde. Under tiden den här artikeln blev till hade jag ytterligare ett yngel på gång, men det dog efter tio dagar i födkassen.

Leif Persson
Foto © Michael Persson
Artikelförfattaren avslöjar sanningen om barskåpets avdunstning.

Summering
Om man summerar ovanstående så har jag alltså tre kullar och lika många yngel. Dessa tre är nu 9 - 11 månader gamla och 8 - 12 cm långa. Det ska bli intressant att se vilken könsfördelning det blir och om de i så fall avviker från föräldrarna vid en eventuell lek.

Jag får väl komma tillbaks med det en annan gång för det lär väl dröja ett tag.

Hur gick det då med det välfyllda barskåpet, undrar kanske någon. Om sanningen ska fram så har jag faktiskt fått stora problem med spriten. Problem att få den att räcka till vill säga!?! Det har ju gått några år sen dess så det mesta har avdunstat.

Diskutera artikeln


Copyright © Michael Persson 1997-2015. All rights reserved.